Ateljén till vänster och utställningslokalen till höger, bara ett par bekväma steg från huset där Sissi Stahli bor med sin make Per Erik Gustavsson.
– Var det svårt att hitta? ropar Sissi Stahli och möter oss i backen som svänger från parkeringen upp till ateljén och huset där hon bor tillsammans med maken Per Erik Gustavsson.
Nej, inte alls. Mitt i den vackraste högsommarprakten ligger Björsäter, med sina knappt 400 invånare. Redan med ett hundratal meter kvar till konstnärens hemvist tycks kreativiteten börja bubbla. Glada skyltar visar vägen, liksom knallröda stenar som sticker upp ur grusvägen.
– Jag tycker att man ska se stenarna så att man antingen kan köra över dem eller runt dem. I år är de röda, i fjol var de rosa, säger Sissi Stahli.
En av hennes frodiga damer i stengods ståtar där backen börjar. Väl uppe på krönet tar färgprakten fart och stjäl uppmärksamheten. Här behövs en stund för att ta in alla intryck av Sissis alla uttryck.
Direkt bakom den första vita husknuten väntar tre damer i bystformat, klädda i starkt gulgröna klänningar och likaledes kepsar. En chockrosa pelargon mitt i trion borde kanske störa ordningen, men här finns en fingertoppskänsla i allt. Från minsta ros av rödmålad lera till alla de större skulpturer som sitter på bänkar och bord. Hela Sissis trädgård är en naturlig utställningslokal.
– Kaffe? frågar hon och ställer fram en nybakad äppelkaka på bordet. Hon dukar på farstukvisten och när maken, fotografen Per Erik Gustavsson, anslutit får vi en vacker pratstund och tiden flyger.
– Pappas farföräldrar var från Schweiz, därifrån kommer namnet Stahli, börjar Sissi.
– Själv är hon dock född och uppvuxen i Amsterdam och som hon säger – hur jag än gör så blir jag inte av med den holländska accenten.
Och härligt är ju det! För i det lilla röda huset med vita knutar som är så svenskt på utsidan blandas två kulturer så fint. Den faluröda fasaden ersätts av mer sydländsk färgprakt inomhus. Köket går i knallgult och hallen i lila med målade och snidade druvor på väggarna. En liten spegel har fått en ram av kulörta färgkritor. Listen ovanför diskbänken är ersatt med knallgula citroner som Sissi inte bara målat, utan också täljt fram ur trä av lind.
– Här går ingenting i svart eller grått, säger hon och skrattar.
Det finns gott om humor och känslor i många av Sissi Stahlis verk. Här sitter en skön trio och väntar i vårdkön.
Så hur hamnade all den här glada holländska kreativiteten i den östgötska myllan?
– Kärleken! Så enkelt är det, säger Sissi.
För att göra en lång historia ganska kort så börjar vi i Portugal. Där deltog Sissi i ett kulturellt projekt på 90-talet, och träffade då en svensk konstnär som hon blev god vän med.
– Hon bjöd mig till Sverige för att träffa andra konstnärer som skulle värvas till projektet, men hennes plan var också att jag skulle träffa en svensk man. Och det ville jag inte!
Mannen som Sissis vän hade i åtanke, jobbade som fotograf, hade små barn och var dessutom några år äldre.
– Jag vägrade, det kunde inte bli mer fel, säger hon.
– Tills Per öppnade dörren. Då var det kört!
På en bänk i trädgården hälsar ett färgglatt gäng.
Det här var 1996 i Ystad, där Per bodde då. Åtta år senare var de gifta och flyttade till Pers barndomshem i Björsäter.
Och här finns nu energin, inspirationen och näringen till Sissis allt skapande.
– Någon frågade mig om jag kan leva på min konst, säger hon. Jag svarade att jag lever tack vare min konst.
Men hur vet man att det är skapandet som ska forma livet?
Tja, kanske när tillvaron känns som ett väl utmejslat pussel.
– Så är det, säger Sissi. Sedan jag lät konsten få ta plats så har allting annat också fallit på plats på något sätt.
I Sissi Stahlis hem går ingenting i svart eller grått. Här entrén till utställningslokalen.
Vi återvänder till Holland, där allting tog fart. Sissi anmälde sig tidigt till en kurs i modellering hemma i Amsterdam, och fick börja med att måla av en naken man.
– Han skulle tecknas ur alla tänkbara vinklar. Det var jättejobbigt!
– Men jag kunde tydligen, för jag fick stanna och blev genast fast. När jag började skulptera var det som att tiden försvann. Jag ville inte ens ta fikarast. Det är klart att jag kände att jag hamnat helt rätt.
I en annan del av trädgården visar Sissi Stahlis make, fotografen Per Erik Gustavsson, sina bilder. Inom kort ska de båda konstnärerna ha utställning tillsammans.
Hon tog arbete som sekreterare inom byggindustrin för att tjäna pengar till räkningarna, men insåg själv att hon inte gjorde ett bra jobb.
– Jag längtade bara hem, i mitt huvud fanns bara konsten.
Så med skapandet i fokus fortsatte allt likt ett levande kugghjul.
Praktik hos konstnären Marijke Cosse ledde till en kurs i gjutning, som i sin tur ledde till att hon träffade bronsgjutaren och skulptören Benzi Mazliah.
– Jag var som en svamp! Jag fick hjälpa honom i hans arbete och sög åt mig allt jag kunde. Han hade inte råd att betala mig, men jag fick låna hans ateljé i en gammal krutfabrik i Amsterdam och det var nästan ännu bättre.
Nästa kugge i hjulet blev sedan kulturprojektet i Portugal där Sissi som sagt träffade den svenska konstnären som tog med henne till Sverige.
– Jag minns hur jag funderade på hur jag skulle försörja mig när jag kom till Sverige, men Per höll hela tiden emot. Han tyckte inte att jag skulle arbeta med något annat än konsten.
– Så jag tog mod till sig och anmälde mig till den årliga Konstrundan i Skåne. Det var jätteläskigt, men jag sålde nästan allting. ”Förstår du nu?” sa Per då. ”Du ska inte jobba, du ska skulptera”.
Sissi Stahlis skulpturer väcker känslor. Många av besökarna blir glada, och för en del börjar tårarna rinna, säger hon.
Sedan dess har de trinda och glada damerna i lera fortsatt att växa fram. Sissi deltar i evenemang, gör utställningar och anlitas för olika uppdrag. Inte minst har hon skapat ”Trudy”, den nästan fem meter höga kvinnan som stoltserar intill brofästet vid infarten till Åtvidaberg.
– Hon står där i sin bikini och med sin cykel och passar egentligen inte alls in. Men hon är så positiv och sprider så mycket glädje, precis som det ska vara, säger Sissi.
Hon beskriver sin konstnärliga stil som just frodig och glad, inspirerad av kvinnokroppen och av personliga minnen.
– Männen är nog också bra, säger hon och skrattar, men kvinnor bjuder på så mycket kärlek. Jag lägger på lite extra former bara, lite extra mage och bröst.
Favoritplats. På farstukvisten ser Sissi Stahli ut över sina konstverk i trädgården, och bara ett par steg bort ligger ateljén och utställningslokalen.
Ansiktena i skulpturerna är däremot oftast sekundära. Det är kroppen som talar i Sissis verk, ett ansiktsuttryck tycks kunna bestämma för mycket åt betraktaren och störa själva upplevelsen.
Och visst når hon fram. För det mesta reagerar besökarna med glädje och värme. Men några blir också så känslosamma att tårarna kommer. Eller arga, till exempel för att vissa skulpturer visar kvinnokroppen allt för utmanande, i betraktarens öga.
– Jag vill ju påverka med min konst så på sätt och vis känns det bra. Men samtidigt konstigt. Jag är ju bara jag och jag gör vad jag vill. En svensk-holländsk konstnär som har kul på jobbet helt enkelt, varje dag!
I Sissi Stahlis hem går ingenting i svart eller grått. Här entrén till utställningslokalen.