Inne i fotogalleriet hemma på Oxlabrinken i Björsäter står kartonger med böcker.
En förhandstitt går från pärm till pärm, utan avbrott. Från mannen som fått bryta ett maratonlopp i skånska Dalby och fått låna en värmande, men smutsig bilfilt av Per Erik Gustavsson – till en bildserie från Palestina, 1967, så gripande att ögonen tåras.
Däremellan arbetsliv i Malmö; på Kockums, Strumpfabriken, Addo och Bulltofta flygplats, till arbetare och lantbrukare hemma i Björsäter. Östgötskt folkliv, nyplöjda åkrar, grisslakt, gårdsmusikanter på Ågatan i Linköping, skånsk vinter och barn i slumkvarter passerar.
Bilderna talar. Korta bildtexter ger mer liv. Som raderna om det oväntade mötet mellan den långe maratonlöparen och en gumma.
Per Erik Gustavsson har en berättelse till varje bild. Fyllig och kryddad med tonfall och dialekter, ofta på skånska. Om sig själv berättar han att han tidigt mötte sin första kamera. Morbror Erik såg den unge Per Eriks intresse.
– Kameran var ett mysterium på den tiden, säger Per Erik och berättar om magin i labbet där papper exponerades och bilder fixerades i kemikaliebad.
Yrkeskarriären inleddes 1957 hos Arne Gustafsson på Östgötabild. Året därpå fick Per Erik ett vikariat på Corren. På ett villkor.
– Chefredaktör Ebbe Johnson sa: "Herr Gustavsson kan få arbetet på fotoavdelningen, men Ni får raka av er skägget".
Skägget åkte av. 1959 reste Per Erik vidare, söderut till Malmö. Det blev 45 år i Skåne med jobb på bland annat Skånereportage och Sydsvenskan, innan han 2004 återvände till Björsäter och tog över föräldrahemmet tillsammans med hustrun Sissi Stahli.
Det var för Sydsvenskans räkning han reste till Västbanken, för att skildra hur Israel drabbats av anfall från Palestina. Näst sista dagen på reportageresan åkte han med en taxichaufför in i Palestina och fick en ny bild av konflikten.
På rasmassor såg han en barfota flicka med ett magert spädbarn i sin famn.
– Den bilden ville Sydsvenskan inte ta in, man ville inte ha några negativa bilder från Palestina.
Andra reportageresor i Europa ryms också i boken, och händelsen då Per Erik greps av polis i Jugoslavien.
Genom tidigare samarbeten har Per Erik mött Mark Olson, Linköping, som tog initiativ till bokprojektet.
– Jag har lärt känna Per Erik som en människa med varma berättelser, många med anknytning till Björsäter. Vi är båda fascinerade av fotokonst och den tidens svartvita fotografi, säger Mark Olson som arbetat med formgivning, textredigering och orginalproduktion av boken.
Under den långa yrkeskarriären har det blivit fler bilder än Per Erik säger sig kunna räkna.
Hur väljer man sina bästa bilder?
– Ja, du, det är svårt att välja bort bilder. Jag tog ut 400 av de bästa, sen gallrade vi ner till 200.
De är tidsdokument. 1950-talets bilder över ett jordbruk med hästar och 60-talets med män och kvinnor som lastar hö med grepar, känns avlägsna. Likaså husmodersdagarna i ett regnigt Malmö 1964 då kvinnor har gymnastikuppvisning i regnkappor.
– Det är en inte bara en samling fina motiv i boken, utan också bildberättelser, säger Mark Olson.
Per Erik fotograferar än. Även med film i kameran. Det finns fotopapper kvar i förråden och fotolabbet går att dra igång, om han vill.
– Jag är pigg för min ålder, men hinner inte med hälften så mycket som förr. Allt tar också dubbelt så lång tid, säger han och skrattar.