Vid 92 år finns livsgnistan kvar. "Det kan verka larvigt när man är så gammal, men jag vill vara med så länge jag får."
Det kommer ett telefonsamtal till redaktionen. En man berättar upprört om en sommardag då hans 92-åriga mamma i ett omtöcknat tillstånd får veta att hon snart ska dö.
– Det får aldrig hända igen. Inte mamma och inte någon annan, säger han.
Vi kan kalla hans mamma för Gun. Hon lämnade förra året sin villa och flyttade in på en avdelning på särskilda boendet Kopparsvanen.
Efter telefonsamtalet kommer hennes tre barn till Correns redaktion för att berätta om sin mamma, om Gun som varit hemsamarit i yrkeslivet, som skött sin trädgård själv och som inte vill vara någon till besvär.
Gun är pigg och klar när hon flyttar till Kopparsvanen, men har problem med hälsan och har svårt att gå. Hon har under de senaste åren drabbats av återkommande infektioner och vårdats på Universitetssjukhuset i Linköping, US.
När hon den 17 juli lämnar US efter att ha varit inlagd får hon ett positivt besked av en klinikläkare. Samma besked ges till en av döttrarna:
– Man ansåg att mamma var så pass bra att hon skulle få en operation. Hon skulle få några fina år efter det.
Dagen efter beskedet kommer en tvärvändning – plötsligt bedöms Gun vara döende och i livets slutskede.
Bedömningen görs av Guns läkare på vårdcentralen, efter samtal med en sjuksköterska inom kommunens vård och rehab.
Läkaren har haft ansvar för Gun under två år– både i hemmet på boendet– men har aldrig träffat henne. Nu har han skrivit ut flera läkemedel för vård i livets slutskede.
Beskedet om att Gun är i livets slutskede lämnas vid ett så kallat brytpunktssamtal – ett samtal som hålls när all botande och bromsande behandling avslutas och vården övergår till en sen palliativ fas.
Det är måndag när sjuksköterskan, som inte mött Gun tidigare, håller samtalet. Gun är trött efter hemkomsten från US. Hon slumrar till, men hör sjuksköterskan upprepa: "Du har kommit till vägs ände. Du har inte många dagar kvar. Vi kan inte göra mer för dig nu. Förstår du vad jag säger?"
"Jag blev inte chockad direkt, det var mer som om någon drog ett streck över mig. Dagen efter sjönk det in", säger Gun och slår sig mot bröstet för att beskriva ångesten.
Efter samtalet ringer sjuksköterskan en av döttrarna.
– Hon berättade att hon pratat med mamma och att mamma var i livets slutskede. Jag blev djupt chockad, det var helt overkligt. Vi hade ju precis fått veta att mamma var frisk nog att få en operation.
Dottern ber sjuksköterskan ringa till hennes syster, som strax blir uppringd. Samtalet varar 44 minuter och under tiden åker ena systern till den andra.
– Vi fattar ingenting. Vi får höra att mamma hade andningsuppehåll och sov och att det var de första tecknen på att hon var döende.
Ena dottern berättar att Gun haft andningsuppehåll tidigare, men att det på US bedömts vara vanligt hos äldre och inte alls livshotande.
Gun har en nära relation till sina barn. De har tillsammans agerat efter att deras mamma fick beskedet att hon var i livets slutskede: "Det får inte hända igen", säger de.
Kort efter ringer även läkaren upp:
– Vi ifrågasätter sjuksköterskans agerande, men han svarar: Det är så vi gör.
När samtalet med läkaren avslutats ringer Gun. Systrarna återger samtalet:
– Mamma säger: Nu har jag fått domen. Det kom in en människa och att sa att jag var vid vägs ände och att jag inte hade många dagar kvar att leva.
Var er mamma ledsen?
– Mera ställd och tillknycklad än gråtfärdig. Oro och panikångest kom efteråt.
Gun, 92 år berättar om en dag i juli när en sjuksköterska hon inte tidigare mött kommer in på hennes rum på Kopparsvanen och säger: "Du har kommit till vägs ände". Samtalet var ett brytpunktssamtal, ett samtal om att Gun var i livets slutskede. Dagen innan hade hon på US blivit lovad en operation som skulle göra livet lättare.
Guns barn tystnar. De är fortfarande mycket tagna. De står sin mamma nära och besöker henne flera gånger i veckan. De är inte främmande för att en dag få ett besked om att deras mamma är i livets slutskede, men då ska det baseras på medicinska grunder och efter ett fysiskt läkarbesök.
Dessutom, ska beskedet ges under helt andra former.
– Hur kunde någon gå in och ta ett brytpunktsamtal utan att vi var med?
På onsdagen, två dagar efter brytpunktssamtalet kommer läkaren till Kopparsvanen. Det är första gången han möter Gun. Hon är väldigt trött och andas tungt.
Senare på kvällen ser en av döttrarna i Guns journal att läkaren sedan två dagar skrivit ut morfinpreparat för palliativ vård. Via läkemedelfakta på Fass ser hon att ett av läkemedlen inte ska ges till personer med andningssvårigheter.
– Jag blir vettskrämd. Det är som om man försökt smyga in läkemedel utan att säga det till oss.
På kvällen tar en av döttrarna kontakt med den sjuksköterska inom kommunen som är i tjänst. De får beskedet att inga läkemedel satts in än.
Gun bor en avdelning på särskilda boendet Kopparsvanen. Hon vill ha sagt att personalen är bra och gör vad den kan. "Men det är brist på personal".
Under de kommande dagarna blir Gun sämre och sämre. Hon har ångest, hyperventilerar och säger att hon inte kan ta djupa andetag. Mot slutet av veckan har hon ont i bröstet på höger sida.
Syskonen turas om att vara hos sin mamma.
– Efteråt har vi tänkt mycket på om vi kunnat agera annorlunda då.
På söndagsnatten blir tillståndet akut. Gun har ont i bröstet och andnöd. En ung man som jobbar natt på boendet slår larm till tjänstgörande sjuksköterska, som ringer ambulans. Gun har då hjärtflimmer och skriker att hon har ont i bröstet.
På akuten på US visar tester att Gun har en infektion. Sänkan är hög. Senare får hon diagnosen: lunginflammation. Hon får antibiotika intravenöst och återhämtar sig.
Livet går vidare för Gun och hon tar vara på det.
Efter en vecka på US får Gun åka tillbaka till sitt boende. Hon har fått ett nytt läkemedel och piggnar till.
– Då sitter hon i den gemensamma matsalen, är på gott humor och äter med god aptit.
Efter mötet på redaktionen lämnar ena dottern återkommande rapporter. Gun blir bättre och sitter i dagrummet. Hon pratar och skojar med andra på boendet. I september får hon sin operation på US.
– Det har gått bra. Mamma har varit trött, men är hyggligt pigg nu.
Gun har fått en ny läkare på vårdcentralen, en ny vårdplan och bedöms inte längre vara i palliativ fas.
En dryg månad efter brytpunktssamtalet talar vi med Gun på telefon. Hon berättar om dagen då hon fick beskedet att hon var "vid vägs ände".
– Jag blev alldeles stel och kall.
Gun klarade sig ur den fas som läkare bedömde som livets slutskede. Hon har genomgått en operation och är piggare.
Hennes barn har agerat kraftfullt och lämnat in klagomål både till kommunen och regionen.
– Vi vill ställa någon till svars. Så här får det inte gå till.
Dottern frågar sig vad som hänt om hon och hennes syskon inte agerat och ifrågasatt läkarens bedömning. Och om den unge mannen i nattpersonalen inte slagit larm och om sjuksköterskan den natten inte larmat ambulans.
– Detta går runt i skallen. Vår mamma kunde dött av en lunginflammation, som gick att bota, för att vården bestämt sig för att hon var döende.