Den 4 juli 1970 vigdes Ingegerd och Lars Rasch i Åtvids gamla kyrka. Hon var 20 år, han 23. Kärleken hade uppstått några år tidigare.
– Vi träffades första gången på en skoldans när jag var 15. Han var rolig, en tuffing, berättar Ingegerd.
Det blev ett par några år senare, 1969. Sedan dess har de hängt ihop, i nöd och lust.
– Kärleken, den lever, försäkrar Ingegerd och beskriver hur hon och Lars vuxit samman.
– Det är en tjusning att vara ung och nyförälskad, men också som nu att veta var man har varandra. Man växer in i varandra med åren, man vet vad den andre vill.
Har ni haft några kriser genom åren?
– Nej inte någon riktig kris. Vi har en varm och djup vänskap mellan varandra. Men vi har haft våra sjukdomar, både jag och Lars har haft cancer. Vi har tagit oss igenom våra besvär tillsammans och blivit tätare ihop.
Inför guldbröllopsdagen gick tankarna. Ingegerd och Lars ville fira sin dag, med både högtid och fest.
– Vill ville göra något roligt och förnya våra löften.
Ingegerd ville också återuppleva akten i kyrkan. Hon berättar med skratt i rösten hur hon svimmade under vigselakten 1970.
– Plötsligt svimmade jag av. Lars bistod med en arm och prästen med en stol. Jag fick sitta ner under hela stunden.
Oj, vad var det som hände?
– Jag vet inte riktigt, men jag hade fått låna kyrkans brudkrona och den var tung. Jag hade också en fläta i håret som var hårt spänd. Någon fick det till att jag kanske var gravid, men så var det inte.
I lördags, exakt på dagen 50 år efter sin vigsel, var det dags att förnya löftena. Ingegerd tågade in i kyrkan i ljusblå långklänning, ledd av en av parets äldsta vänner, Inge Johansson. Framme vid altaret väntade Lars och komminister Lotta Damm.
– Att leva som gifta är att möta framtiden tillsammans. Under 50 år har ni gjort det och ni fortsätter med det nu, sa Lotta Damm.
Akten blir vacker, omgärdad av musik. Fredrik Jonsson från Kisa har med sig gitarren och sjunger bland annat om en gammal häst, en kamrat på vida färden: "Gamle Svarten, den bäste här i världen."
Dottern Annie Wårhem förklarar låtvalet:
– De är verkligen varandras parhästar, kamrater på vida färden.
När trohetslöftena ges lägger Lars på eget bevåg till ett ord, och säger : Jag lovar att fortsätta vara dig trogen.
Efter akten fortsatte firandet med middag hemma hos dottern med familj och nära vänner.