Corren mötte Elisabet Karlsson kort efter olyckan i mars förra året.
Vårsolen har letat sig fram. Elisabet Karlsson sitter i rullstol utanför sin bostad. En fot sticker fram ur ena byxbenet, det andra byxbenet ligger hopvikt i rullstolen.
Den 17 januari i år tvingades hon till en amputation. Höger ben togs av en bit ovanför knäet. Elisabet beskriver det som en befrielse.
– Det var en lättnad. Jag hade haft så ont att jag grät och höll på att klättra på väggarna. Jag fick morfin utskrivet, men det hjälpte inte.
Hon greppar tag om rullstolens hjul och backar sakta in i hallen. Samtidigt backar vi tillbaka till mars förra året, till den dagen när Elisabet var på hundpromenad med en väninna.
Det var halt ute. Vid ett övergångsställe på Bruksgatan tar Elisabet stöd mot en stolpe med en påhängd latrintunna i plåt.
Hon är liten och nätt. Men stolpen är alldeles sönderrostad i fundamentet. Den viker sig.
Elisabet faller handlöst bakåt. Hon slår huvudet i marken. Den tunga latrinen faller över hennes ena ben. Trots både byxor och långkalsonger, sliter den upp stora sår.
Efter ambulansfärd till US konstateras en fraktur på sjätte nackkotan, en skada som kommer att läka ut inom två månader. Värre är det med benet.
– Jag fick höra att man sytt ihop såren efter bästa förmåga. Det var mycket hud som saknas.
Elisabet Karlsson hade svår värk i benet efter olyckan. Infektionerna avlöste varandra. När hon fick benet amputerat var det en lättnad, även om hon stundtals upplever fantomsmärtor.
En dryg vecka efteråt berättade Elisabet för tidningen om händelsen. Från såret på benet rann vätska genom omläggningen.
Vad hände efteråt?
– Det var infektioner på infektioner. Den ena penicillinkuren efter den andra. Och smärtor.
I januari vid ett besök på vårdcentralen höll det inte längre. En sena i benet stack fram genom såret.
Dagen efter blev Elisabet inlagd på Universitetssjukhuset i Linköping. Efter en vecka blev hon amputerad.
– Jag hade misstänkt att det inte skulle gå att rädda benet, säger Elisabet.
Elisabet Karlsson kämpar på hemma i radhuset. När hon ska ut på altanen måste hon lägga på en tung tröskelramp för att inte riskera att välta med rullstolen.
Två veckor efter amputationen kom hon hem. Med envishet har hon kämpat för att klara så mycket som möjligt på egen hand och att uthärda fantomsmärtorna som stundtals hugger i det ben som saknas.
– Jag har ett starkt psyke, det kommer av mitt norrländska påbrå.
Elisabet Karlssons envishet och starka psyke kommer av hennes norrländska påbrå och uppväxten i Malmberget, säger hon.
Från att ha haft "ett helt batteri" av hjälp från kommunens hemtjänst och sina barn, sköter hon idag det mesta själv. Undantaget är duschningen, där hon behöver hjälp eftersom det är trångt i badrummet.
– Jag klurar på hur jag ska kunna klara det själv.