Britt-Marie är den ena av de båda anmödrarna i den släkt som räknar fem släktled genom två parallella, men delvis korsande, linjer. Låter det komplicerat? Det är det också.
Det är hemma hos den andra anmodern – Gun Andersson – som träffen äger rum med delar av släkten.
Gun är släktens äldsta person. Hon tar emot i Börsebogården några mil söder om Åtvidaberg. Gun och Britt-Marie är ungdomsvännerna som sedermera blev släktingar i och med att deras respektive barnbarn hittade varandra och gifte sig.
Initiativtagaren till dagens mediaträff – Ulrika Andersson – är alltså samtidigt dotterdotter till Britt-Marie Nilsson och svärdotter till Gun Anderssons dotter Monica.
Vid samtalet visar det sig att det inte bara är de nu levande som har långa släktled. Bakåt i tiden finns flera exempel på fem generationer.
– Det tycker jag är märkligt, säger Gun, för jag tror inte att man levde så länge då som nu.
Hur vill ni beskriva er släkt?
Svaret dröjer, men alla kan konstatera att de flesta är eller har varit egenföretagare och verksamma i trakten, antingen som bönder eller med smärre firmor. Och Ulrika påpekar också att "ingen har flyttat ut", man bor nära vandra. Gun är exempelvis fortfarande nära granne med sin dotter Monica.
– Vi är väldigt rika! Jag känner mig som miljonär! understryker Britt-Marie.
Gun fyller i att det är som ett nätverk. Att generationer följer generationer visas också av att de yngre successivt tar över efter föräldrarna, med lantbruk, verkstäder, transportföretag.
Vad har ni haft för intressen på fritid eller jobb?
– Hästar, svarar flera.
Ulrika berättar att hon driver en hästgård tillsammans med sin man.
– Djur överhuvudtaget. Jag var ju jämt hos korna i lagårn, säger Monica.
– För min del var det dans. Jag var med i Falerums folkdanslag tills bara för några år sedan, säger Britt-Marie.
Vad tänker då den äldsta generationen om framtiden för de båda yngsta släktingarna som nu är 7 månader respektive 2 år?
– Jag hoppas ju att det blir bra, men jag är lite orolig för att många inte kommer att ha ett vanligt hem. Alltså ett hem där lugnet råder, säger Gun och jämför med hur det var i hennes ungdom och är lite bekymrad.
– Det fanns ju alltid en mamma som man kunde ropa på!
Britt-Marie är mer optimistisk.
– De kommer ju inte att följa i samma spår som vi, men det kommer nog gå bra. Vi hoppas ju att de får vara friska och att dom får ett arbete.