Nästa vecka lyfter planet från Sverige för en lång resa för familjen Vogt med Jason, 40 år, Magdalena, 38 och barnen August, 7 och Arvid, 5.
Målet är Rangoon/Yangon med fem miljoner invånare i Burma.
– Eller Myanmar, det officiella namnet på landet, säger Jason Vogt.
När Corren besöker familjen är de ännu kvar i villan på Douglasvägen i Åtvidaberg. Det är några dagar före avresan till Uppsala, där de sista förberedelserna inför resan väntar.
Magdalena häller upp kaffe, medan Jason berättar om sin tjänst som regional representant för Svenska kyrkans internationella arbete i Myanmar/ Burma.
Uppdraget som varar under tre år fokuserar på arbete kring fred, klimatförändringar, mänskliga rättigheter och jämställdhet i samverkan med lokala partners och med andra internationella organisationer.
– Det känns meningsfullt att få vara engagerad i denna typ av projekt, säger Jason.
Magdalena nickar:
– Vi vill göra något meningsfullt med våra liv.
Det är väl sammansvetsade och talar om mänskliga rättigheter och allas lika värde, men också om värdet av att möta nya kulturer och nya människor. Och att ge barnen nya upplevelser, erfarenheter och perspektiv.
– Vi vill dela detta med barnen och låta dem få se att världen är lite större, säger Magdalena.
Magdalena mötte Jason, från Kanada under volontärarbete i Thailand. Med tiden kom de att arbeta med bistånd, kommunikation och utbildning i Laos. Därifrån gick flytten till Åtvidaberg.
– Vi har varit här i fyra och ett halvt år. Laos har påverkat oss, man blir rastlös och vill ut igen.
Magdalena har hunnit etablera sig i lokalsamhället, med lärarjobb på Bildningscentrum Facetten och engagemang i föreningslivet, bland annat i Kenyaföreningen. Jason har under större delen av tiden i Åtvidaberg arbetat med bistånd, främst i Stockholm, men även i delar av Afrika.
– Livspusslet har varit knepigt. Vi har saknat att ha tid tillsammans.
De talar samstämt om familjen och livet.
– Vi har trivts i Åtvidaberg, men man måste våga ta sig ur sin livsbubbla. Vi vill göra mer, något som känns viktigt för oss. Det är inte bara ett äventyr, utan något betydelsefullt.
Ett nytt kapitel står för dörren. Villan har sålts, liksom bilen, möbler, leksaker.
– Det är en befrielse att rensa ur, säger Magdalena.
För hennes del är en del av framtiden oskriven. Hon har, till skillnad från Jason ingen tjänst som väntar i Burma, men kommer inte vara sysslolös.
– August har fått plats i en engelsk skola och Arvid står på kö. Jag ska se till att familjen landar, sen ska jag passa på att läsa och så har jag kvar fem procent av sin tjänst på Facetten för att arbeta vidare med skolans internationella utbyten.
Det måste krävas en del mod för att ge sig av. Råder ni fler att våga?– Ja, absolut. Många gånger begränsas man av bekvämlighet och rädsla att släppa taget, säger Jason.
Han ger samtidigt råd om att det går att leva globalt också i det lilla samhället.
– Man kan ta in världen i Åtvidaberg också.
Känner ni någon oro för att drabbas av de oroligheter som förekommer i Burma?– Inte personligen. Utvecklingen i landet kommer att avgöra. Svenska kyrkan har huvudansvar som arbetsgivare och har rutiner för att evakuera medarbete, säger Jason.
Den som vill kan följa familjen Vogt på bloggen: lifeofvogt.wordpress.com