Att välja att bli stödhem för hemlösa katter innebär att ta hand om katten till dess att ett permanent hem hittas. Ofta brukar katterna dock adopteras av den som öppnar upp sitt hem.
Emma Wallin är en av dem som inte kunde motstå att adoptera. Hon har alltid älskat katter och har så länge hon kan minnas varit en djurmänniska.
Emma Wallin är uppvuxen i Åtvidaberg, i utkanten vid golfbanan. I sin barndom har hon haft katter, hundar, marsvin och kaniner.
– När jag flyttade hemifrån valde jag att ta hand om katter eftersom de är lättare att ta hand om än hundar, säger hon och berättar att jobbet som timvikarie på ett boende för funktionshindrade barn i Linköping kräver att hon är hemifrån hela dagarna.
Förrförra vintern sprang flera kattungar omkring vid Åtvidabergs centrum. Emma Wallin såg dem springa över vägen bland sladdande bilar varje vinterkväll då hon var ute på promenad med sin mammas hund. Katterna verkade inte tillhöra någon. Emma Wallin och hennes mamma kunde inte låta bli att engagera sig. De kontaktade polisen och fick låna kattfällor. De lade blötfoder i fällorna och varje kväll, i två veckors tid, satt de och väntade i kylan.
– Det var spännande att kolla buren varje dag. Vi fångade in tre kattungar. En av katterna som infångades den vintern fick nyligen kattungar. Självklart kunde jag inte låta bli att slå till, säger Emma Wallin och stryker en korpsvart kattunge med gulgröna ögon över den lena ryggen.
Katten heter Selma, är tolv veckor och ligger och spinner i hennes knä. Plötsligt hoppar katten ner på golvet, rör sig som i en kattmatsreklam: knaprar på torrfoder från en av de fulla matskålarna på golvet, slickar sig runt nosen, upp på köksbordet igen, trippar med mjuka trampdynor några varv runt ljusstaken, springer ut i vardagsrummet, klättrar upp i ett klösträd.
– Nu när jag har en kattunge inser jag att det är enklare att ta hand om vuxna katter. De är inte lika speedade mellan tak och golv hela tiden, säger Emma Wallin och skrattar.
De två vuxna katterna, den vitgråbruna katten Alma och den röda katten Måns som adopterades för ett par månader sedan, ligger under dubbelsängen i sovrummet. Smala ögon lyser i mörkret. De blev rädda för dörrklockan.
Efter ungefär en halvtimme vågar sig Alma ut. Hon dricker vatten ur den rinnande kranen i badrummet. Måns, som tidigare var utekatt på landsbygden men som hade en ägare som plötsligt blev sjuk, vågar sig inte ut.
ivana.vukadinovic@corren.se