Undersköterskan Lotta Hermansson är redo för morgonens jobb ute på landsbygden. "Vi ska till Falerum och Hannäs", säger hon.
Klockan är sju på morgonen. I hemtjänstens lokaler i Facetten gör personalen sig redo för torsdagens uppgifter. Lotta Hermansson som ingår i grupp 5 har ett arbetspass på landsbygden.
– Vi ska till Falerum och Hannäs, säger hon och berättar att hon började inom äldreomsorgen 1992.
– Jag var 18 år. Det var direkt efter gymnasiet.
De senaste dagarna har väglaget på landsbygden utmanat. Sophämtningen har pausats, men hemtjänsten ställer inte in.
– Det har varit fruktansvärt halt mellan Korshult och Falerum. Häromdagen gick det i 28 kilometer i timmen på Hannäsvägen. I julhelgen hängde träd över vägarna. Våra planerare får lägga in extra tid för resorna.
Hannäsvägen är skumpig och knölig. "Tur att man har sport-behå", skrattar Lotta Hermansson.
Lotta tar på sig jackan, kränger väskan över axeln och ger sig ut i morgonen. I handen har hon ett av sina verktyg – mobiltelefonen med dagens besök och planering.
Ett annat verktyg är mera personligt: förmågan att kunna prata om ingenting.
– Jag brukar säga till våra vikarier att lära sig det. Det kan vara svårt att prata med någon man aldrig pratat med, men det finns alltid något att prata om.
Medan Lotta Hermansson styr ut på 35:an mot avfarten till Falerum pratar hon. Hon berättar att hon är uppvuxen i Börsebo, en liten by nästan mitt i Åtvidabergs kommun. Hon älskar landet och har arbetspass i områden hon känner väl; Falerum, Hannäs, Kvarnvik, Rumma, Mosshult och Gullebo. Hon känner också flera av sina vårdtagare eller deras barn sedan tidigare.
Hon talar varmt om dem hon kallar sina vårdtagare.
– Jag älskar mitt jobb. Det är brett, inte en dag är lik den andra. Man lär sig mycket av andra människor.
Mobilen är ett viktigt arbetsredskap. Med den loggar Lotta Hermansson in och ut sina besök hos vårdtagarna. "Jag kan inte logga ut om jag inte gjort de insatser jag ska göra", säger hon.
Vägen mot Korshult är både skumpig och hal. Närmare Falerum blir den isigare. Den lätta snön som faller polerar ytan. Vid Kvistrum lättar Lotta på gasen.
– Det är mycket vilt här.
Har du kört på något?
– Inte i tjänsten, men med min egen bil körde jag på ett stort vildsvin för några år sedan.
Framme i Falerum väntar kollegan Lena. Tillsammans tar de upp en vårdtagare ur sängen med lift.
"Här ska jag hämta Corren åt Gunborg", säger Lotta Hermansson och stannar bilen vid brevlådorna i Falerum.
Gunborg Svensson är uppstigen när hemtjänsten kommer om morgonen. Hon tittar på nyheterna om trafikkaoset på E22 i Skåne och är tacksam över att hemtjänsten kommer, trots hala vägar.
Nästa vårdtagare, Gunborg Svensson, 93 år är redan uppstigen och klädd. I vardagsrummet står TV:n på. SVT rapporterar om trafikkaoset på E22 i Skåne.
– Hemtjänsten har varit duktiga. De har kommit hit varje dag, säger hon innan hon får hjälp med ögondroppar.
Turen fortsätter mot Hannäs. Vägen är minst sagt knölig och gropig. Lotta Hermansson skrattar och utbrister spontant:
– Här får man hålla i tuttarna.
Raska steg mot bilen och nästa besök.
Här kommer hemtjänsten på vintervägar.
Yvonne Andersson som har besök av sina tre vuxna söner avbryter frukosten för att få hjälp av Lotta.
– Det är alltid trevligt när hemtjänsten kommer. Det är trevlig personal och det har aldrig varit några bekymmer, säger sonen Patrik Andersson.
– Tack och lov att de kommer fram. Vägarna häromkring är inte bra. Det tog lång tid innan de sandades. Jag skäller inte på de som plogar här, de gör vad de ska. Men vägarna borde underhållas bättre, inte bara på vintern.
Ing-Britt Solvestad har bott i Solvestad, Hannäs sedan 1966. Hon får tillsyn och social samvaro av hemtjänsten. Samtalet flyter på vid köksbordet, från mycket goda grannar till vilt, pussel och Ing-Britts stora engagemang för bygden.
Vid vägkorset i Hannäs svänger Lotta mot Solvestad. Här bor Ing-Britt Solvestad, 86 år.
– Hemtjänsten betyder mycket. Jag får se en människa den dagen de kommer, säger hon.
Insatsen är social samvaro och tillsyn.
– Vi pratar med varandra. Vi känner samma personer och har alltid något att prata om, säger Ing-Britt.
Efter 30 minuter vid köksbordet är det dags för avfärd.
– Nu är det dags att halka oss tillbaka till Åtvid, säger Lotta.
Vägskälet i Hannäs. Vi tar vägen mot Falerum.
Vi åker samma skumpiga väg tillbaka. Hastighetsmätaren växlar mellan 35 och 45 kilometer i timmen, väl anpassat efter väglaget. I Falerum möter vi en långtradare som gasar på för att komma uppför en backe. Närmare Åtvidaberg möter vi en plogbil och snart hamnar vi efter en annan snöröjare.
Vi möter fler som är ute i tjänsten.
Under samtalet på hala och knöliga vägar märks både yrkesstolthet och arbetsglädje. Lotta talar väl om sina kollegor, chefer och planerare.
– Vi har väldigt god stämning. Man blir sedd och mottagen, vi stöttar och hjälper varandra. Det smittar av sig. Jag trivs vansinnigt bra.
Lotta Hermansson har jobbat inom äldreomsorgen i mer än 30 år. Hon har kvar arbetsglädjen, pratar varmt om sina vårdtagare och väl om sina kollegor, chefer och planerare.
Trots att det bara är januari är rekryteringen av vikarier till sommaren redan igång. Skulle du rekommendera ditt jobb till andra?
– Ja, absolut. Man lär sig något nytt varje dag, det är roligt med vårdtagarna, man utvecklas. Man lär sig att hjälpa varandra och att tycka om människor. Man gör nytta, säger hon innan vi efter trygg och säker körning är åter i Åtvidaberg.
Snart väntar lunch och dagens matlåda. Därefter ett arbetspass i centrala Åtvidaberg.