Idag driver Andreas bilverkstaden tillsammans med pappa Charlie som grundade den.
37-årige Andreas Asklöf möter upp med ett glatt leende utanför Becha Bil, verkstaden som pappa Charlie startade 1995 och som de idag driver tillsammans. Men att jobba tillsammans inom familjeföretaget var fram till för några år sedan inte självklart för Andreas. Först när de gjorde slag i saken förstod de hur bra det fungerade.
– Pappa och jag har alltid haft en bra relation och det är fint att jobba ihop. Hans stöd och engagemang är väldigt viktigt och han är med i alla beslut.
Redan som liten delade Andreas sin pappas intresse för bilar och snart fick han även upp ögonen för skridskoåkning. Det är två intressen som har följt honom genom hela livet.
– I närheten av Skyttevägen fanns en göl, den skottade vi av så vi kunde åka skridskor på vintrarna.
Snart började han spela bandy för Åtvidabergs Bandyklubb och eftersom få var aktiva fick han spela med de som var äldre.
När det var dags att välja gymnasium var det både bandyn och motorintresset som hägrade. I Vänersborg kunde Andreas kombinera båda intressena, men att flytta var inte självklart.
– Jag var en riktig morsgris och det var mamma som stod på sig för att jag skulle komma iväg.
Andreas Asklöf driver idag Becha Bil tillsammans med sin pappa som startade företaget.
Flytten till Vänersborg beskriver han som spännande och även om familjen var långt bort kändes de alltid nära. Redan då var han noga med att sköta sig och göra det som förväntades.
– Annars skulle mamma inte ha tvekat att sätta sig i bilen och hämta hem mig till Åtvidaberg, säger han med ett skratt.
Men Andreas slutförde aldrig studierna i Vänersborg. Mamma Susanne blev allvarligt sjuk och gick bort strax innan sommarlovet mellan andra och tredje året. Då var det självklart för honom att komma hem till pappa och storebror och slutföra fordonslinjen i Linköping.
Andreas konstaterar att han mitt i den väldigt tunga perioden nog inte riktigt tog sig tid att sörja, han körde på.
– Jag är mest lik mamma och jag ser även mycket av det i mina barn. Det är fint även om jag önskar att hon fått vara med både för hennes och barnens skull.
Andreas började arbeta som mekaniker i Linköping och höll igång med sina intressen, men 2010 var allt nära att ta slut.
Han och en kompis skulle ta ned snö från pappas tält. Plötsligt gick Andreas igenom tältduken och föll åtta meter rakt ned i asfalten.
– Jag var ju vaken, men när jag vred på mig kände jag hur det brann till. Jag kunde inte ställa mig upp.
Som tur var fanns pappa Charlie med sambon Carina på plats. Utöver jobbet på verkstaden kör Charlie ambulans och Carina har arbetat inom akutvården. Tillsammans tog de hand om Andreas på bästa sätt i väntan på ambulansen. Han hade spräckt en kota i ryggen och krossat ena hälen i fallet. Det blev två operationer under den två veckor långa sjukhusvistelsen.
Andreas är tacksam att det inte blev värre.
– Jag hade verkligen tur. När jag försökte sätta mig upp efter fallet slog jag huvudet i en husvagn. Hade jag landat någon meter åt sidan och slagit i den i fallet hade jag troligtvis inte stått här idag.
Familjen är viktigast för Andreas som värderar tiden tillsammans med frun Mathilda och sönerna Elis, Elof och Elmer.
Nu är Andreas i princip helt återställd men han har en annan syn på livet och vad som är viktigt.
– Matilda är bäst och jag är så tacksam för henne. Utan henne skulle ingenting fungera, förklarar Andreas och syftar på sin fru sedan tio år tillbaka. Tillsammans har de tre söner som de lägger all sin fria tid och energi på.
– Vi har skaffat tre grabbar och därmed tagit på oss ansvaret att uppfostra dem. Då får man anstränga sig lite extra för att alla ska få det de behöver.
Föreningslivet är viktigt för Andreas som är engagerad i flera olika föreningar. Sommarhalvåret ägnar han mycket tid på crossbanan tillsammans med barnen och vintertid är han aktiv som tränare för äldsta sonens bandylag.
– Jag önskar att folk kunde uppskatta det ideella arbetet mer, det kommer så mycket gott av det.
Att barnen skulle dela Andreas intressen hade han inte förväntat sig, men han tycker det är kul att hjälpa dem med det han redan kan. Här tillsammans med frun Mathilda och yngsta sonen Elmer.
Att sönerna skulle följa i hans fotspår är ingenting som han planerat eller förväntat sig.
– De är ju sina egna personligheter och måste få göra det som de tycker är roligt. Sedan underlättar det förstås att det är intressen som vi kan dela, för då kan jag hjälpa till både här och där.
Framöver är det mycket som händer både inom företaget och föreningslivet vilket leder till långa arbetsdagar och lite mindre ledigt. Men att dra ned på tempot är inte aktuellt och Andreas ser ljust på framtiden.
– Vi har det så jäkla bra som vi har det. Det är viktigt att ta sig tid att uppskatta det.