– Låt skalet brista! förkunnar pastor Lars "Myggan" Kallfors med eftertryck från predikstolen samtidigt som han kniper händerna runt en imaginär nöt.
Skalet i talet symboliserar själviskheten vi människor bär på och för att släppa in människor och hjälpa varandra måste skalet brista, menar pastorn. Det skalet har helt brustit mellan Pingstkyrkans församling och Johanneskyrkans församling i Åtvidaberg, där den nya konstellationen Åtvidabergs frikyrkoförsamling vuxit fram. Men det tog sin tid.
– Så som jag förstått det så var det en utbrytning som blev till en pingstförsamling på 1930-talet. Det smärtade nog på båda håll och det blev lite stridigheter, säger Kallfors.
I film vill man gärna berätta om avgörande ögonblick, och i berättelsen om försoningen och församlingen i Åtvidaberg finns ett sånt. Ögonblicket är en modernare version av Nya testamentets "Liknelsen om den förlorade sonen", där sonen gett sig av men återvänt till sin fars stora glädje.
– Styrelsen i Pingstkyrkan hade skrivit ett brev till oss i Johanneskyrkans församling och bett om förlåtelse för det som hände på 30-talet. Vi läste upp brevet i församlingen och vi sa "Ja". Jag predikade då om den förlorade sonen och skojade lite att "Nu kan vi inte vänta längre." Så jag tog bilen till Pingstkyrkan där Weine Spets stod och predikade. Efter ett tag slutade han eftersom han såg att jag ville något. Då klev jag upp på scenen och sa "Ni är förlåtna" och så kramade vi om varandra. Där började det här, säger pastor Kallfors och slår ut med händerna.
Söndagens gudstjänst för Åtvidabergs Frikyrkoförsamling var församlingens första efter deras första årsmöte. På mötet spikades ledande roller inom församlingen, där det mesta sker volontärt.
– Det bygger i princip på frivillighet. En del lägger ner jättemycket jobb, säger Kallfors.
Under gudstjänsten finns flera frivilliga bland Pingstkyrkans 40-tal besökare. Vid predikstolen talar Sven Ulrik Meinecke med darrig röst om tunga förluster i livet, och om Vasaloppet till vilket han har med sig skidorna upp på scenen. Pianot volontär-spelas av Fredrika Olsson samtidigt som styrelsemedlemmen Monica Ringsgård sitter i publiken med knäppta händer.
— Jag vet inte om du kände det, men jag bad för dig med, säger hon till mig efteråt och ler lugnt.