Vid ankomsthallen på Skavsta flygplats väntar vännerna. Där väntar också Moa, Vilma och Tyra i likadana huvtröjor. De väntar på att få ge samma tröja till klasskompisen Marigona inför skolstarten på tisdag. Varje gång de automatiska ankomstdörrarna öppnas gungar tjejerna förhoppningsfullt upp på tå. Varje gång dörrarna stängs suckar de och axlarna åker ner. Lite som familjens utdragna uppehållsprocess. Först hopp, sen förtvivlan.
– De kom hit 2010 men då fick de, enligt mig felaktigt, avslag på sin asylansökan. Hon valde då att stanna kvar i Sverige ändå och skaffade jobb till sig och skola för barnen. Sen ansökte hon igen och fick nytt avslag och direkt utvisning. Efter det följde en lång procedur med överklaganden, säger Carl G Nilsson.
Nilsson har haft stor del i resan. Han har dels hanterat en stödfond till familjen och ansökningar till myndigheterna. Men överklagandena kom alltid tillbaka med avslag, vilket ledde till att Vlora och hennes döttrar utvisades till Kosovo i april 2018.
– Där har de haft ett hot mot sig från den biologiska pappan med familj. Och barnen är ju uppvuxna här i Sverige så den yngsta kan inte språket, säger Nilsson.
I Kosovo väntade en hotbild, vattentillgång en timme om dagen och mestadels arbetslöshet för Vlora. Så kom glädjebeskedet i juli – familjen får uppehållstillstånd i Sverige i två år. Sen ska tillståndet prövas igen för ytterligare två år. Efter det tas ett permanent beslut.
– Jag känner mig trygg i det framtida beslutet. Nu har de fått godkänt och Vlora kommer jobba hos sin arbetsgivare, säger Carl G Nilsson.
Så öppnas ankomstdörrarna på Skavsta igen. Där står familjen. Vlora håller handen över munnen när hon ser alla. Tjejerna springer fram. Kramar, tårar, skratt.
– Vad lång du har blivit, säger tjejerna till Marigona.
Vlora kramar om vännen Angelica Bäck.
– Vi är så glada att vara här, säger Vlora och pustar ut.
Familjen är försenad till ankomsthallen då de stoppades i passkontrollen, som kontrollerade tillståndet med Migrationsverket.
– Ända in i det sista ska det hända något. Jag hoppas att det här var sista problemet nu, säger Vlora.
Kenneth Axelsson, Vloras arbetsgivare på Städ- och fastighetsskötsel i Åtvidaberg, välkomnar familjen hem. Han ska skjutsa dem till deras lägenhet i Åtvidaberg, där engagerade vänner redan städat och fyllt på kylen. Att städa hade dock Vlora inte haft något emot att göra själv.
– Hon vill börja jobba redan på måndag, så vi har fixat ett schema åt henne, skrattar Kenneth.
– Ja, 06:30! Det är så skönt att vara här, säger Vlora igen, pustar och ler.