På sin hemsida banvakt.se har han redovisat cirka 5000 banvaktsstugor som har funnits i Sverige. Han har också listat alla hållplatser, lastplatser och stationer längs med spåren. Folk skickar in bilder till Jöran Johansson. Han lägger sedan upp bilderna på hemsidan.
– Just nu har jag kontakt med en kille som har fotograferat stationer och banvaktsstugor i 40 år. Han öser bilder över mig, säger Jöran Johansson och skrattar. Han berättar att det finns många tågfantaster i landet. Några finns i Åtvidaberg.
– Jag har lite kontakt med en man som var järnvägsbarn. Hans pappa var stationsmästare i bland annat Lakvik. Själv har jag ingen som helst koppling till järnvägarna, har inga järnvägsförfäder. När jag växte upp så var det inte tal om att jobba inom järnvägen. Då höll man ju på att lägga ner järnvägar.
Varje dag, efter att Jöran Johansson har promenerat sin sträcka förbi nymålade, kritvita Gärdserums kyrka (där ett par en gång gifte sig mitt i natten), längs med Båtsjön som ligger inbäddad i dalgången samt har druckit kaffe och läst morgontidningarna med sin hustru i köket i Prästgården, sätter han sig i sitt arbetsrum och påbörjar dagens arbete med hemsidan.
– Inte barnvakter alltså, utan banvakter. Google har lite svårt att förstå det.
Jöran Johansson sitter i arbetsrummet, det som tidigare var pastorsexpeditionen, denna soliga måndagförmiddag, omgiven av böcker och filmer om svensk järnvägshistoria. Tillverkarskyltar i gjutjärn som satt på gamla lok och fotografier på banvaktsstugor hänger på ena väggen. Han knäpper på datorn. Klickar fram en svartvit bild på banvaktsstugan som han ägde och använde som fritidshus tills för tolv år sedan. Den ligger mellan Tranås och Nässjö och var byggd som tvåfamiljshus. Stugan var dubbelt så stor som den vanligaste stugmodellen: 1872. Precis som andra banvaktsstugor, är den byggd av timmer och ligger nära spåret.
– Jag märkte av bullret, det skakade lite i huset när tåget åkte förbi. Men det störde mig inte. Tvärtom undrade jag vad som hade hänt då det var tyst.
På grund av banvaktsstugornas läge, och för att banvakter som bodde i dessa stugor sedan länge inte finns, slog grävmaskinerna sönder de flesta banvaktsstugor i Sverige.
– Det är bedrövligt. En banvaktsstuga betyder mycket för järnvägsmiljön. De nya tåglinjerna är så tomma, som att färdas genom en öken.
Banvakterna, som var i tjänst sju dagar i veckan och inte fick lämna sin bevakningssträcka utan tillstånd, bodde alltså längs de närmare 17000 kilometer järnvägar som funnits i Sverige. Varje morgon gick banvakterna sin sträcka, som var ett par tre kilometer. De skulle se till att inga träd hade fallit ner på spåret, att inget vatten hade åstadkommit några skador, att spikarna var ordentligt islagna. Allt för att tågets säkerhet skulle vara så bra som möjligt.
– Banvakterna stod på ett särskilt ställe vid spåret och höll i en flagga, som i givakt, så att lokföraren visste att hans plikt var gjord, säger Jöran Johansson som har varit intresserad av järnvägar sedan han var liten pojke och ibland åkte ångtåg till sin morfar och mormor som bodde vid en järnvägsknut som hette Gårdveda.
– Bara att få se dessa spår, lok och vagnar gjorde mig oerhört fascinerad. Att få åka med var en stor upplevelse. Jag minns att det var skumpigt, vagnarna var inte särskilt bekväma. Jag kommer ihåg hur ångan slog ner efter tåget, hur telefontrådarna åkte upp och ner, hur ångvisslan lät.