Milo Ottinger Frick i 1D drar på sig lurarna och stänger ute resten av världen medan han jobbar i boken.
När vi går in i 2B:s klassrum på Centralskolan i Åtvidaberg är det tyst och lugnt i klassrummet. Trots att rektor Maria Gullquist har en journalist, med kameran i högsta hugg, i släptåg så blir det ingen större reaktion från eleverna som lugnt jobbar på.
– Jag har tydligt märkt att eleverna får en bättre arbetsro, säger klassens lärare Jelina Olson.
På skolan har man sedan förra året jobbat med Elmemodellen, en undervisnings– och inredningsmodell som först togs fram på Elmeskolan i Älmhult. Den skolan hade stora problem med kränkningar, oro och hemmasittare. Så var det inte på Centralskolan, men lärargruppen såg ändå att det fanns anledning att prova modellen.
– Jag hade en grupp som egentligen fungerade väldigt bra, så det var inte därför jag ville byta. Men det finns barn som tycker att det blir störda av andra, eller känner att de stör andra, förklarar Jelina Olsson.
Mellan bänkarna sitter skärmar i lite olika konfigurationer beroende på hur eleven själv känner att de lär bäst. En del vill sitta två och två, andra föredrar att sitta själva. På varje plats hänger hörselkåpor så att eleverna kan skärma av sig från störande ljud. Istället för att några elever, som har behov av stöd, får hjälpmedel har alla elever tillgång till samma resurser. Det gör att hjälpmedlen varken blir konstiga eller utpekande.
– Det som har blivit effekten av att använda modellen är att alla barn kan jobba här inne. De som vill koncentrera sig väldigt mycket och som vill få jobb gjort utan att bli störda, de ville förut gå ut i korridoren och sitta, nu blir de kvar här inne. De som är lite rörliga och röriga kan vara kvar här inne och så kan vi hjälpas åt på plats. Så alla barn vill istället vara kvar i klassrummet och jobba, berättar Jelina Olson.
Rektor Maria Gullquist sitter på ett krypupp i fönstersmygen. Eleverna kan lämna skolbänken och sätta sig här om de tycker att det passar arbetsuppgiften bättre.
Hur många skolor som använder modellen vet inte rektor Maria Gullquist. Modellen som sådan är också relativt ny, den togs fram så sent som 2018. Därför känner man på skolan inte till om det finns någon forskning som ger stöd för modellen. Men att det skulle vara ett experiment med elevernas skolgång vill man inte gå med på.
– Det skulle jag verkligen inte säga. Alla delar som ingår i Elmemodellen är väl förankrade i forskning. Även om modellen i sig är ny, så är arbetssättet inget nytt för oss i skolan, det är bara paketerat på ett väldigt tydligt sätt, säger Malin Moum som är specialpedagog på skolan och den som hittade och presenterade modellen för lärargruppen.
I Hedvig Lindholms klassrum ligger "hjälpmattor" på golvet. Iställer för att räcka upp handen kan de barn som behöver extra hjälp sätta sig här och få uppgiften tydligare förklarad.
Eleverna i klass 1D har aldrig upplevt något annat än ett klassrum utformat efter Elmemodellen.
– För mig är det lite för tidigt att dra några slutsatser om studieresultat. De här eleverna går ju i årskurs ett, så jag har inget att jämföra med. Men det jag ser är att jag har en elevgrupp som är motiverad, och motivation vet vi främjar studieresultatet, säger klassens lärare Hedvig Lindholm.
Trots att barnen bara går i första klass har de redan lärt sig att använda de hjälpmedel som finns till hands och kan, i alla fall till en del, styra över sin "arbetsplats".
När jag kommer tillbaka till redaktionen sätter jag mig vid mitt skrivbord. På avskärmningen framför mig hänger ett par lurar, mellan mig och kollegan jämte står ett avskärmande skåp. Det slår mig att det som vi vuxna haft i minst 20 år, är en nyhet i skolans värld.