Utrustade med vandringsskor, gåstavar och solglasögon möttes ett tjugotal personer upp för att lära sig mer om bygdens historia.
– Vi går från Gröna torget vid Mormorsgruvan och upp till Kindagränsen. Det är ungefär två och en halv eller tre kilometer, säger Mats Jacobsson från Mormorsgruvans byalag.
Gilbert Johansson är uppväxt i Ramshult.
– Jag är den generationen som kanske kan berätta om den gamla vägen till Söderö. Den går bitvis på nya, men in i skogen och ut igen. Där gick transporter som drogs utav oxar och hästar med både timmer, kol och spannmål, säger han.
Hans släktingar flyttade till Ramshult på 1800-talet.
– Min farfars far var troligtvis gruvarbetare. Han var barnfödd mellan Mormorsgruvan och Åtvidaberg, säger han.
– Min far hade en av de tre Ramshultegårdarna, Oppgården, som ligger mitt emellan Nedgården och Mellangården, fortsätter Gilbert Johansson.
Att den mellersta gården kallas Oppgården kanske låter ologiskt. Men när gårdarna för länge sedan brann ned och sedan byggdes upp igen blev de gamla namnen kvar i folkmun, förklarar han.
Förr ägde Baroniet Adelswärd hela området vid Ramshult.
– De hade ju 136 gårdar som de lade under sig för gruvdriftens skull, men i slutet på 1800-talet bröts den sista malmen. Vid gården Kvarntorp fanns en betydelsefull vattenkvarn, säger han.
Längs med vandringen delade Gilbert Johansson med sig av både goda och mindre härliga minnen ur sin släkthistoria.
Hans farfar körde malm med hästtransport till Linghem.
– Där fick hästarna vila upp sig, för han skulle ha dynamit med sig tillbaka på natten. En kväll ska det ha varit ett fruktansvärt åskväder, och han hade åskrädda hästar som sprang hela vägen hem med dynamitlådorna, berättar han.
Det var främst Mormorsgruvebor med anknytning till bygden som var med på vandringen. Många har egna minnen av trakten. Vid ett par stenmurar i skogen stannade Gilbert Johansson gruppen. Här hade gruvarbetare fått röja upp sten och lagt i rader.
– Innanför murarna kunde de odla potatis, berättar han.
Nu söker Mormorsgruvans byalag fler personer som vill sprida sina kunskaper om dåtiden.
– Nu är klockan "fem i tolv". Vi vill ha fler minnesvandringar. Det finns många historier från förr som är synd om de glöms bort, säger Göran Lindgren från byalaget.