Håll i er nu. För nu går det kors och tvärs tillbaka i tiden.
Vi befinner oss på Sandelius konditori. En efter en droppar de in. Revyrävarna, primadonnorna, en kapellmästare och musiker som fick Åtvidaberg att skratta så här års mellan 1958 och 1965. Då var de runt 20-30 år, nu kring 70-80.
Kramar, handslag och skratt far omkring. Och minnen. Som de där "rröerröbettorna" på bredaste Åtvidabergsmål, serverade av store komikern Kent Berg i en revy.
– Tänk att det är 50 år sen, säger Margareta Malmquist och fortsätter:
– Kommer ni ihåg Hotell du Stall? Sista föreställningen när ni på jäkelskap fyllde mina väskor med tyngder? Jag inte orkade bära dem. Vad publiken skrattade.
Hon spelade piccolo. Då var det gamla Kopparverksstallet under ombyggnad.
– Kommunen hade beslutat att det skulle hela brukshotellet. Men vi döpte revyn till Hotell du Stall. Sen ändrade kommunen namnet till Hotell Stallet, säger Åke Söderqvist.
Det var han som höll i pennan och skrev både vassa och underfundiga texter. Allt med en förankring i verkligheten.
– Vi sparkade alltid lite på kommunen.
Lite för löst, enligt redaktör Landin på Östgöten:
– Han skrev i varje referat att vi var för snälla, säger Margareta Malmquist.
Det blev sju revyer mellan 1957 och 1965. Den första, Nu är det grönt följdes av Sommaren med Pluvius, Knarr på loftet, Hotell du Stall, Turist i city och Jubileumsrevyn. Med den sista i raden Ptroo, gjorde man halt.
Var sak har sin tid. För de unga aktörerna tog jobb och familjeliv över. Revyridån gick ner. Den gick åter upp på 90-talet av andra revysällskap (som också använde rödbetor, eller Röd-Bettan om en politiker som idag är kommunalråd). Numera är revyn ersatt av nyårsfars.
Återseendet på Sandelius, 50 år efter Ptroo, samlar en bråkdel av de mellan 40 och 50 personer som var engagerade. I skrattsalvorna finns också allvar. Åren på scen har haft betydelse.
– Jag var jätteblyg innan revyerna, men har haft nytta av att ha stått på scenen i mina jobb och fackliga uppdrag, säger Ann-Louise Aspanius.
Mona Carlsson, som var kapellmästare fyller i:
– Jag blev mer säker på mig själv.
En gammal sångtext dyker upp på bordet. Leif Thor, Åke, Ann-Louise och Margareta tar ton och sjunger ut.
Dags att samlas på scenen igen?
– Nja. Eller kanske.
Vem vet? Kanske några sånger kommer höras igen.