Lotta Damm har haft nära till jobbet. Det lilla röda huset på Kyrkogatan ligger bara några 100 meter från Åtvids båda kyrkor.
Det har gått sju och ett halvt år sedan Lotta Damm flyttade till Åtvidaberg. Hon hade tidigare gått från en tjänst som informatör vid Naturvårdsverket till prästutbildning.
– Jag har bott i storstäder, berättar hon när hon beskriver sin längtan efter landsbygden.
Den väcktes under långa promenader på Österlen.
– När jag blev präst kände jag att jag ville till en landsbygdsförsamling.
Första mötet med Åtvidaberg beskriver hon som förälskelse:
– Landskapet med sin småskalighet, det välbrukade jordbruket och skogarna. Alla gårdar. Det kuperade dal- och spricklandskapet skapar dynamik. Det är vackert och harmoniskt.
Hon fortsätter:
– Brukets prägel på naturen, alla dessa torp som är utspridda och bebyggelsen vid vattendragen i Forsaström och vid kyrkan i Gärdserum. Allt som människor här byggt upp.
Lotta Damm smuttar på kaffet hemma i det lilla röda nybyggda huset på Kyrkogatan, där hon iallafall efter att träden släppt sina löv, ser båda kyrkorna– den gamla och den stora.
Hon har mycket fint att säga om Åtvidaberg och om sina år i Åtvids församling. Hon flätar samman sina möten med människor med deras livsberättelser och återger hur hon som präst levt mitt i detta.
– Alla människors berättelser är fantastiska. Det finns inte ett liv som inte är intressant, säger hon och stannar till vid sorgesamtalen med anhöriga.
– Jag har ofta känt jag gärna skulle ha träffat dem som gått bort.
Hon bär berättelser om människor som arbetat vid Facit, som byggt sina hus och som odlat sina trädgårdar. Hon relaterar det till sina naturvandringar med församlingsmedlemmar.
– Människor här har en relation till varandra och till varenda hörn av Åtvidaberg. Om jag jämför med Stockholm, där få har sina rötter, lever man verkligen mitt i sina rötter här. Det är viktigt med rötter och att hitta sitt sammanhang, säger hon och stannar upp en kort stund.
– Det är en slags kraft, en förnimmelse av minnen och berättelser, som är svårt att förklara. Det är som med tron, den är också svår att förklara.
Hon är mitt i sin egen livsberättelse och har bestämt sig för att lämna det Åtvidaberg hon talar så varmt om. Skälet och flytten tillbaka till Stockholm är privat och personligt.
Lotta Damm, komminister och församlingspräst lämnar Åtvidaberg med en känsla av vemod. När hon talar om sina år i Åtvids församling och i Åtvidaberg är det med kärlek till både människor och landskapet.
I veckan gör hon sin sista arbetsdag i församlingen. På söndag, kl 11 hålls avskedsgudstjänst och avskedspredikan i Gamla kyrkan med efterföljande samling i församlingsgården.
Är det vemodigt att lämna?
– Ja, det är tufft. Jag skulle gärna bo och tjänstgöra resten av mitt liv i Åtvidaberg. Det finns en tanke om att jag kanske kommer tillbaka.
Hon fortsätter sin varma beskrivning av Åtvidaberg. Den omges av engagemang, eldsjälar i olika sammanhang, ambitiösa föreläsningsföreningar och teater, med mera.
– De som är engagerade här håller verkligen igång. Allt man gör ger också ringar på vattnet.
Själv har Lotta Damm varit engagerad, inte bara i tjänsten med bland annat framtidskonfirmander, naturvandringar, kafé och utställningar i Stora kyrkan. Hon gav sig in i ortsutvecklingsprojektet BID35 och jobbade med trygghetsfrågor. Hon har varit med och skött örtagården Borago och varit en tonsäker kraft i Kammarkören.
Inför sin flytt önskar hon något av Åtvidaberg:
– Att man får igång teaterlivet igen efter pandemin. Det binder samman barn och vuxna. Och så önskar jag mer för våra ungdomar, kanske ett ställe där de kan få vara med sina Epa-traktorer och få hjälp av engagerade vuxna.