Carolina Johansson, 26 år, har precis blivit färdig barnmorska. En livslång dröm som äntligen besannas.
Efter en genomförd sjuksköterskeutbildning började Carolina Johansson, 26 år, nästan omgående att läsa till barnmorska. En dröm som hon har haft sedan hon var liten.
– Jag minns inte var drömmen kom ifrån, men när jag fick frågan på vad jag skulle bli när jag blev stor så svarade jag alltid barnmorska, säger Carolina, som växte upp i Åtvidaberg men numera bor i Linköping
Att hon skulle hamna i vården var inte självklart. Hon är rädd för flera saker som hon måste hantera på jobbet. Bland annat har hon sedan ung ålder haft svårt att hantera blod.
– Det är mycket svårare när jag är privat. Är jag i jobbkläder kan jag hantera det mesta.
Samma sak gäller sjukhus. Bara tanken på att befinna sig på ett sjukhus för att hon själv eller någon hon bryr sig om är sjuk är nästan omöjlig att hantera. Samtidigt så har hon jobbat med de allra sjukaste på barnonkologen.
– Det är så märkligt hur min hjärna separerar mina upplevelser. Men samtidigt så tror jag att just att jag kan förstå deras rädsla till viss del gör mig till en extra bra sjuksköterska. Jag har alltid tyckt otroligt mycket om barn och ungdomar.
En utbildning till barnmorska innebär först en färdig utbildning till sjuksköterska innan man läser vidare till barnmorska. Det kan vara en nog så krävande utbildning, och för Carolina som dessutom har diagnosen dyslexi kräver all läsning mycket tid.
– Det var först en vecka innan min student som jag fick diagnosen dyslexi. Då hade jag kämpat mig igenom hela grundskolan och gymnasiet i motvind. Texter som tar en timme för andra att läsa tar mig det dubbla.
I början av januari var hon klar med sin utbildning och då väntade en tjänst på Vrinnevisjukhuset där hon jobbar på förlossningen.
– Det är fantastiskt att vara med på förlossningar. Alla är olika och man får verkligen jobba både akut och med friskvård. Det är en kombination som passar mig.
Tillsammans med sysslingen Mio Asklöf utgör Carolina ett framgångsrikt team på rallybanorna där hon är kartläsare.
Att hjälpa, förbereda och motivera andra kommer naturligt för henne. Kanske är det därför hon det senaste året har gjort ett bra jobb som kartläsare inom rally. Den första säsongen tillsammans med hennes syssling Mio Asklöf är precis avslutad och de har gjort det bra.
Men om någon skulle frågat henne för några år sedan om hon ville hålla på med rally så hade hon aldrig trott det.
– Min bror har alltid varit intresserad av rally och för mig var det oerhört tråkigt att befinna mig ute i skogen för att titta på bilar. Det var verkligen det värsta jag visste, säger Carolina.
Men man kan ju ändra sig och det gjorde hon. Efter att Carolina tog MC-kort som sjuttonåring körde hon tillsammans med Mios farfar Charlie Asklöf en del. Det var han som övertalade henne att prova att åka rally.
– Han sa att om jag gillar att åka hoj så borde jag prova att åka rally. Så det gjorde jag tillsammans med honom. Sitter man väl i högerstolen så är det svårt att slita sig.
Carolina och Mio innan en start: "Egentligen så är jag verkligen inte skapt för det här. Men vi är en riktigt bra rallyfamilj. Mio kör bra och jag är bra på det runtom. Det som är synd är att jag inte kan något om bilar."
Carolina skrattar när hon pratar om det. Egentligen förstår hon inte själv hur det blev såhär. Flera säsonger som kartläsare trots hennes åksjuka.
– Egentligen så är jag verkligen inte skapt för det här. Men vi är en riktigt bra rallyfamilj. Mio kör bra och jag är bra på det runtom. Det som är synd är att jag inte kan något om bilar.
Som när gasvajern lossnade mitt under ett lopp. Mio fick ensam lösa det och trots att de förlorade tio minuter på momentet så landade de bara fyra minuter efter.
– Men jag är bra på annat. Som att hålla koll på tider, läsa kartan och motivera när det är motigt. Man får inte ge upp, säger Carolina Johansson.