På lördag öppnar Brukskultur portarna till Mumslokalen.
Temat på årets sommarutställning är ovanligt; det handlar om döden, om hur och vad människor dog av och hur de togs om hand under främst 1800-talet.
– Det är en tematisk och folkbildande utställning, säger Roy Andersson, arkivansvarig i Brukskultur och visar in i lokalerna.
De generösa fönstren är täckta med svart tyg. Från högtalare kommer musik i moll - en inspelning med Åtvids församlings organist Reine Eriksson och en kör bestående av personal.
Medan ögonen försöker vänja sig vid det mörka med spännande informativa ljuspunkter på väggarna, berättar Roy Andersson om döden i brukssamhället.
– Vi var närmare döden förr, innan vi lämnade bort den till specialister som sjukvården och begravningsentreprenörer.
Dödligheten var störst i unga och äldre år. Den som överlevde barndomen hade möjlighet att bli gammal. Om man inte råkade ut för olyckshändelser, vill säga.
Det gjorde en gruvarbetare, vars son berättat i en äldre ljudinspelning: ”Och den dagen ligger klar för mig. Det var en mycket vacker sommardag, en solskensdag var det. Vi hölls och lekte och rätt vad det var så blev det så tyst, gruvan stannade av. För det stannade alltid när det hände svåra olyckor”
Det är en vacker utställning, där olika delar presenteras i separata rum. Den är stillsam, sparsmakad och skickligt presenterad - som vanligt när det gäller Brukskulturs utställningar.
Den som vill gå djupare kan ta del av ett utställningshäfte, som bygger på uppgifter Roy Andersson funnit i arkiven. Där berättas bland annat hur Åtvidaberg klarade sig utan ett enda fall av kolera, medan sjukdomen var som störst i landet.
En del av utställningen rymmer bilder från fotograf Johan E Thorin. I de rika arkiven efter honom finns en mängd bilder över människor som lagts till i kistor inför den sista vilan.
De bortgångna ligger i kistor draperade med skira tyger. Bilderna är vackra, men också starka.
En likvagn, i svart med silverfärgade änglar och utsmyckningar i guldfärg pryder ett av rummen. I ett annat rum ska en likkista ta plats. Dödsannonsernas framväxt, berättelser om döden i gruvorna och tecken om dödsbud tar plats.
Nu förbereder Roy Andersson och museiintendent Maria Wennergren sig inför lördagens öppnade. Granris ska strös över golvet, precis som förr i tiden då ris lades ut för att hedra den döda och visa vägen till kyrkogården.
Kanske kan utställningen leda till samtal om döden.
– Vi pratar för lite om döden idag, säger Maria Wennerberg.