Alléskolans mellanstadium är utspritt i flera byggnader. Fyrorna går i huvudbyggnaden, där också högstadiet har sina lokaler. Alla elever, från årskurs fyra till nio, delar matsal, skolbibliotek och en del undervisningssalar." Det minskar samhörigheten och känslan av att man är en skola", menar Ylva Lund.
Det var som om luften gick ur när Corren i januari berättade om planerna för återuppbyggnad efter den stora skolbranden i december 2022.
– Vi fick läsa om det i tidningen, säger Ylva Lund, lärare och facklig representant för Sveriges lärare.
Då hade Kristina Cleber, förvaltningschef för kommunens tekniska förvaltning, precis inför kommunstyrelsen lämnat besked om läget kring återuppbyggnad.
"För Alléskolan föreslår vi nya lokaler för anpassade skolan, motsvarande de som brann. De ska byggas efter dagens krav och blir större. Det var trångt tidigare", sa hon i Corren.
För mellanstadiet som förlorat ett klassrum gavs ett annat förslag: "hela mellanstadiet skulle rymmas inom befintliga lokaler".
Det fick lärare att reagera:
– Frågan är hur man ska klara det. Det är trångt överallt redan idag, säger Maria Njord- Westerling, också fackligt aktiv och skyddsombud på Alléskolan.
Hon pekar på växande elevkullar och att mellanstadiet nästa läsår kommer att behöva fem paralleller, alltså fem klasser per årskull istället för fyra som idag.
Lärare på mellanstadiet har skrivit ett långt mejl riktat till samtliga partier om sin arbetsmiljö. Men också om förutsättningar för det pedagogiska arbetet och risker för att eleverna inte når målen.
"Vår känsla är att mellanstadiet är satt undantag", skriver Sveriges lärare till politiker.
"Vi var trångbodda redan innan branden och känner en stor oro över att nybyggnation och tillbyggnad inte blir verklighet, alternativt görs i minsta möjliga omfattning", skriver de och menar att "mellanstadiet är satt på undantag".
Nu sitter Ylva Lund och Maria Njord-Westerling tillsammans med kollegan Ingela Welander, lärare i matte och NO i årskurs 5-6 i mellanstadiets personalrum.
Här i ena änden av Alléskolan, som byggdes som högstadieskola, samlades tätortens alla mellanstadieelever när Långbrottskolan lades ner för drygt tio år sedan.
– Vår del av skolan är inte riktigt anpassad för mellanstadiet. Den har varit för liten sedan start, säger Ylva Lund och fortsätter:
– När vi flyttade hit fanns det klassrum och bara några få grupprum. Vi har fått göra om och nalla på ytor. Vi har till exempel ingenstans att ha våra läromedelsdepåer.
Redan innan branden var mellanstadiet utspritt i flera separata byggnader. Det minskar samhörigheten och känslan av att man är "en skola", menar Ylva Lund.
– Personalen gör ett fantastiskt jobb med de lokaler vi har. Man gör det bästa av situationen hela tiden, säger Maria Njord-Westerling.
"Det är så trångt i våra arbetsrum att vi får använda varje yta. Här har vi ställt en bokhylla framför en dörr", säger Maria Njord-Westerling.
Ingela Welander har till exempel inte någon NO-sal för mellanstadiet längre. Den fick göras om till klassrum efter branden. Nu har hon sparsam tillgång till en NO-sal i högstadiets lokaler.
– Jag har mina NO-grejer i kartonger, säger hon.
Lärarna hade hoppats att deras och elevernas behov skulle tillgodoses med en del för mellanstadiet i den nya byggnad som, enligt det första förslaget, ska uppföras för den anpassade skolan.
– Beskedet blev en besvikelse. Ska vi fortsatt ha det så här trångt? Det är okej under en begränsad tid på ett till två år, men inte längre, säger Ingela Welander.
Maria Njord-Westerling och Ylva Lund visar runt. Det är brist på toaletter. Personalen har släppt in till sina för att elever inte ska köa till elevtoaletterna hela rasterna. Det är också brist på grupprum.
Grupprummen räcker inte till för de behov som finns, menar de lärare som vädjar till politiker om nya skollokaler.
Pedagogernas arbetsrum är trånga. I ett av dem, som inte är större än ett vanligt badrum finns fem arbetsplatser, plus ett bord, kapphängare och lekutrustning.
– Men vi kan inte sitta fem här. Det finns inte plats att dra ut stolarna samtidigt, säger Ylva Lund.
Också skolgården får kritik. Mellan byggnaderna hänger kablar i luften. Staketen efter branden står kvar.
– Skolgården är diffus, säger Ylva Lund.
Mer än ett år efter branden står skyddsstaketen kvar där den nedbrunna skolbyggnaden fanns. I lufften hänger ledningar mellan skolbyggnaderna.
I mejlet skriver de att skolgården inte möter "de behov av lek och aktivitet som våra elever är i behov av" och att det "bidrar till konflikter som följer med in klassrummet efter rasten."
Vad vill ni med ert mejl?
– Vi vill väldigt gärna att politiker kommer på besök för att se vår arbetsmiljö. De pratar ofta om att skolan är viktig. Visa oss vilka befintliga lokaler vi ska använda oss av, säger Maria Njord-Westerling.
– Lyssna på oss. Kommunen med framåtanda borde satsa på skolan och vara rädd om de pedagoger, de allra flesta är behöriga, som vi har nu, säger Ylva Lund.
Hon kopplar samman lokalfrågan med det pågående arbetet för ökad måluppfyllelse:
– Man kan inte kräva att fler ska bli behöriga till gymnasiet utan att se hur vi har det här.