Vd:n Jonas Nilsson kan ratta både traktor och släp, men medger att det oftast är medarbetare inom Baroniet som kör ut foder till viltet.
Termometern står på några minusgrader när Jonas Nilsson rattar en stor traktor strax norr om Åtvidabergs tätort. Mot Mälingsbo, förbi skyttebanan är de öppna markerna täckta av snö.
– Det är skare nu, på en del ställen på flera centimeter. Dovviltet kommer inte genom och får inte något att äta, säger Jonas Nilsson.
Vi befinner oss på Baroniets ägor, i eklandskapet där dovhjorten är väl etablerad. Så pass etablerad att den skapar konflikter med skogs- och lantbruk, men också med tätortens invånare.
– Vi får många samtal. Folk har dem i sina trädgårdar, säger Sabine Olovsson Andersson, stabschef på Åtvidabergs kommun med ansvar för bland annat viltfrågor.
Berättelserna om dovhjortar som äter av dörrkransar, fågelmat och trädgårdsväxter, är många.
– Vi upplever att de är hungriga nu och tar sig in i samhället för att söka mat, säger Sabine Olovsson Andersson.
Jonas Nilsson känner igen beskrivningen.
– Vi gör så gott vi kan för att hålla dovviltet utanför tätorten, säger han och tar oss med på en tur i traktorn.
Här kommer ensilage till Åtvids dovhjortar. Baroniet Adelswärd lägger hundratusentals kronor på att stödutfodra viltet.
Vid Mälingsbo gamla gård står rundbalar med ensilage i höga staplar. Jonas Nilsson styr traktorns balgrip mot en av dem.
Kollegan Mikael Svensson, som arbetar med lantbruket på Rösten i Grebo, skär av plasten runt storbalen innan Jonas Nilsson kör vidare i vinterlandskapet. Snökedjorna slår rytmiskt på väg mot en av Baroniet 46 fodringsplatser runt tätorten. Kring det gamla gruvsamhället Bersbo finns ytterligare 13 fodringsplatser.
– Vi har stödfodrat sedan mitten av december. Just nu går det åt mycket, kanske 50-60 bal i veckan. Djuren är hungriga och förutsättningarna tuffa.
Kartan visar en del av Baroniets 49 foderplatser runt Åtvidaberg. I Bersbo finns ytterligare 13 foderställen.
En karta visar foderplatserna. De är strategiskt placerade runt samhället, i ett försök att slå en ring av foderplatser runt tätorten. Utanför bostadsområdet Nygård, där vi befinner oss, finns fem foderplatser - alla på behörigt avstånd från väg 35.
– Vi vill inte ha djuren när vägen och riskera olyckor.
Vi svänger av från grusvägen och kör upp emot en trädklädd kulle, där en av foderplatserna finns. Tre hjortar flyr, med höjda svansar, när vi närmar oss.
– Det är bra, jag gillar när de är pigga och beter sig normalt. Då mår de bra.
På platsen finns gott om ensilage kvar från veckan tidigare. Flera upptrampade spår till platsen och spillning visar att platsen varit välbesökt. Jonas sänker balgripen och skär av nätet som omger balen. Det doftar syrligt och friskt om ensilaget.
Baroniet Adelswärd är en stor egendom med 22 000 hektar jaktmark. Två tredjedelar av jaktmarkerna är utarrenderade.
– Vi jagar själva på en tredjedel, säger Jonas Nilsson och beskriver viltet som en viktig resurs.
– Det är bra kött och jakten är till glädje för många jägare, men det är en jättebalansgång för oss att hålla stammen lagom stor. Vi har ju också skador på skog- och jordbruk.
Två hindar flyr när de hör traktorn. Jonas Nilsson, vd på Baroniet Adelswärd är mån om at djuren ska behålla sina naturliga skygghet.
Han tystar en stund. 2020 har varit ett år då mycket pausats. Så även jakter. Flera av Baroniets jaktkunder har fått ställa in på grund av pandemin. Kunder från Danmark och Norge har i perioder inte kunnat komma hit för att jaga.
– Tyvärr, på grund av covid-19 har vi jagat mycket mindre. Det gör att stammen troligen kommer att öka. Tyvärr, säger Jonas Nilsson och kör åter mot Mälingsbo för att hämta ännu en bal.
Men om ni riskerar att få för stor dovviltstam, varför fortsätter ni mata dem?
– Vi har ett ansvar att hjälpa viltet att se till att de inte far illa. De ska inte dö av svält. Stammen minskar man genom planerad jakt.
Från traktor ser vi hur en stor flock, kanske på 30-talet djur lämnar en foderplats.
Årligen fäller Baroniet runt 1000 dovhjortar. Trots det uppfattas stammarna som stora.
– Det är hög populationer i eklandskapet. I magrare skogsmarker är det färre dovvilt.
Med en ny bal tar sig traktorn uppför en backe in mot mera skogsklädda marker. Vi skrämmer iväg ännu en flock, kanske på fem-tio djur från en foderplats, där marken är som renrensad, men färgad av ensilage. Snart har djuren nytt ensilage att tugga på.
Jonas Nilsson, vd på Baroniet Adelswärd har just lastat av en ny bal ensilage på marker strax norr om Åtvidabergs tätort. "Vi försöker slå en ring av foderplatser runt tätorten för att dovviltet inte ska gå in i samhället", säger han.
För Baroniet Adelswärd kräver stödfodringen resurser; personal, tonvis med foder och maskiner.
– Vi fodrar för hundratusentals kronor varje år, säger Jonas Nilsson och påpekar att även Baroniets jaktarrendatorer genom avtal förbinder sig att fodra viltet.
Dovhjort håller sig gärna i stora flockar.
Med många foderplatser nära tätorten vill Jonas Nilsson uppmana de som vistas i naturen att hålla sig ifrån foderplatserna och att hålla sina hundar kopplade. Han är mån om att viltet ska behålla sin naturliga skygghet.
