Vera bor i Åtvidaberg med sina föräldrar Yana och Ihor. Nu delar hon familjens trerumslägenhet med ytterligare tre barn, en tonårspojke och fyra kvinnor som flytt Ukraina.
Charkiv, den 24 februari: Tidigt på morgonen vaknar staden till ljudet av bomber.
Åtvidaberg, samma morgon hemma hos Yana Nazarenko och hennes make Ihor Krykun: Telefonen ringer. Ihors 15-årige bror Danylo är ensam hemma i Charkiv. Mamman är inlagd på sjukhus.
– Danylo var rädd. Han såg människor som sprang med resväskor och förstod inte vad som hänt. Kriget hade startat, berättar Yana Nazarenko.
Hon kom själv från Charkiv till Sverige med sin mamma för elva år sedan. Nu är hon 28 år, gift och mamma till Vera som sveper förbi i en ljusblå Frostklänning.
Yana ställer fram en kopp kaffe i köket och går tillbaka till morgonen den 24 februari:
– Jag hade flera missade samtal från vänner i Ukraina. Jag ringde en av dem och hon grät mycket. Jag pratade med andra. Alla var rädda. Ingen kunde förstå det som hänt.
Hon ser trött ut och säger att hon själv grät i fem dagar. Under de dagarna satt vänner och släktingar i en källare på landsbygden nordöst om Charkiv.
– Vi pratade i telefon. Jag försökte lugna och hjälpa, men striderna var nära. De var rädda att en bomb skulle falla över dem.
Yana Nazarenko har gråtit och sovit illa. Nu har det som händer i Ukraina sjunkit in. "Jag förstår, men kan inte acceptera det".
Nu är kvinnorna och barnen som tog skydd i källaren, i lägenheten i Åtvidaberg. Yana räknar upp dem alla; barndomsvännen Anna från skolåren och hennes mamma Angela, makens syster Lisa och hennes svägerska Lena som är gravid, de tre små barnen; Karolin, Alexander och Artem och 15-årige Danylo som kommit utan sin mamma.
Karolin kommer med en leksak. Den blinkar och piper högljutt. Hon ler och springer iväg till vardagsrummet.
Lilla Karolin satt under nästan en vecka med sin mamma, andra barn och kvinnor i en källare utanför Charkiv i norra Ukraina, nära gränsen mot Ryssland.
– Det är skönt att ha dem här, säger Yana.
Flykten från Charkiv gick den 2 mars via tåg till Lviv.
– När de kom till stationen i Charkiv var det fullt på tåget, men en vakt öppnade en dörr och tog in dem. Den 4 mars kom de över gränsen och in i Polen.
– Det lättade i hjärtat när de närmade sig gränsen.
I Polen knöts flera öden samman. Yana berättar om Irina, som för flera år sedan flytt Syrien och placerades på hotell Stallet i Åtvidaberg. Kvinnan och hennes barn utsattes för hot på anläggningen och kom under ett år att bo hemma hos Yanas mamma Elena Lindqvist och hennes man Per Lindqvist i en villa i Åtvidaberg. I just den villan bor nu ytterligare tre kvinnor som flytt från Ukraina.
Tillbaka till Irina. Hon nekades uppehållstillstånd i Sverige och bor i dag i Warszawa i Polen.
– Irina hjälpte mina vänner. De fick också hjälp av andra i Polen och grät när de berättade att de fick blöjor, mat och tandborstar.
Tillsammans med en kompis körde Irina vännerna vidare till färjeläget i Gdynia. I onsdags anlände de till Karlskrona, där Yana som fått låna Åtvidabergs bandyklubbs minibuss kunde hämta dem.
"Jag är rädd och orolig över att Putin ska använda kärnvapen och över att det som händer i Ukraina kan hända här, säger Yana Nazarenko och pekar på kartan över Ukraina längs den väg hennes vänner åkte för att nå Polen.
Angela kommer ut i köket, diskar och torkar av diskbänken. Hon jobbade fram till dagen innan invasionen som simlärare och personalansvarig hos den ukrainske olympiska guldmedaljören i simning, Yana Klochkova. Nu frågar hon om jobb för att så småningom kunna betala för ett eget boende.
– Jag tror inte att kriget kommer att sluta inom några månader. Jag tror att det kommer att ta tid, säger hon.
Angela Olkhovska berättar med stolthet om sitt arbete som simlärare hos den ukrainska guldmedaljören i simning från OS i Sydney 2000, Yana Klochkova. Nu vill hon jobba, allra helst som simlärare, men är beredd att ta de jobb som finns att få. Yana Nazarenko tolkar: "Hon vill ha jobb för att kunna betala ett eget boende".
Många praktiska frågor, utöver sängplatser och rutiner i lägenheten, måste lösas. Danylo räknas som ensamkommande och är under socialförvaltningens ansvar. Han är orolig över att placeras på boende och vill stanna hos sin bror. Kvinnorna vill jobba. Lena som väntar sitt andra barn vill försäkra sig om att få mödravård.
– Vi har varit på Migrationsverket i Norrköping och anmält alla för tillfälligt uppehållstillstånd. Vi hoppas få svar om en eller två veckor.
Behöver ni hjälp med något nu?
– Alla är snälla och frågar om de kan hjälpa. Vi bjöds på middag på La Patrona på torsdagskvällen och fick mycket mat med oss därifrån. Vi behöver en våningssäng, kanske kläder, kanske frukt till barnen om någon vill ge. Men mest behövs jobb. De vill klara sig själva, säger Yana om kvinnorna.
Hon sätter sig i soffan i vardagsrummet intill Anna. Barnen leker i rummet samtidigt som frågan om de nära som blev kvar i Ukraina; barnens pappor och kvinnornas män, ställs.
– Jag är rädd att jag aldrig får se min man igen och att han är ensam, säger Anna.
Yana Nazarenko, 28 år har bott i Åtvidaberg sedan 2011. Sedan Ryssland invaderade hemlandet Ukraina har hon kämpat för att få vänner och släktingar till Åtvidaberg. Nu har hon tagit emot fyra kvinnor, tre småbarn och en tonårspojke i lägenheten på Kalkugnsvägen."Det känns skönt att vi kan vara tillsammans nu", säger hon.
Tårarna bryter fram. Yana håller om Anna.
– Det är bra att vi är tillsammans nu, säger Yana och tittar på klockan.
Snart ska hon hämta en mamma och hennes sexårige son på Skavsta.