– Hej, det är Alma.
Rösten i telefonen låter nära, men Alma Korsfeldt är hemma i lägenheten i Nairobi. Termometen står på 25 grader och solen trängs med molnen över Nairobi.
– Man vänjer sig rätt snabbt vid att det är varmt. När jag kommer till Sverige klagar jag alltid över att det är kallt.
I två år har Alma delat sin tid mellan Sverige och Kenya. Hon är tre månader i Kenya – så länge visumet tillåter – och tre månader i föräldrahemmet i Falerum. Hemma i Sverige försöker hon jobba så mycket det går; som vikarie inom kommunen, som danslärare och med pappa i skogen.
– Då röjer jag träd.
Första resan till Kenya gjorde Alma när hon gick dansgymnasiet vid De Geer i Norrköping. Hon deltog i skolans utbytesprojekt, där en annan åtvidabergare, Pia Mucchiano är starkt engagerad.
– Jag hade inte varit utanför Europa och hade inga förväntningar. Jag blev chockad, överväldigad.
I dag, åtskilliga flygresor senare har hon vant sig vid storstadens puls, vid värmen, den hektiska trafiken och livsvillkoren.
– Det är så stora kontraster, grotesk fattigdom och rika delar som är så otroligt fina. Det är tragiskt att det finns så mycket fattigdom.
Kärleken, både till Kenya och pojkvännen Antony, som är dansare och artist drar. Vid en föreställning nyligen bad han Alma komma upp på scenen för en sång han dedikerat till henne.
– Han kom fram och friade. Det var helt galet, publiken var verkligen med.
Vad svarade du?
– Jag sa ja, självklart.
Dagarna i Kenya ägnar Alma åt studier, hon läser pedagogik på distans. Hon arbetar också som volontär och danslärare om helgerna vid den skola i Juja, där Åtvidabergs Kenyaförening har verksamhet.
– Där känner jag att jag gör skillnad. Jag har fått många kontakter och lärt mig hur det är att leva här. Jag har stort utbyte av det, av att dela samtal och åsikter och att få vara en del av Kenyaföreningens arbete här.
Resorna och livet i Kenya har utvecklat Alma som person.
– Jag har lärt mig mer om mig själv och andra och blivit mer utåtriktad.
Kan du rekommendera andra unga att göra liknande resor?
– Verkligen. Det jag visste om livet innan är inget jämfört med nu.
Framtiden, då? Var ska du och Antony bosätta er?
– Vi får se var vi trivs bäst. Helst skulle jag ha ett liv där jag kan bo i Sverige ett halvår och i Afrika ett halvår. Men först jag utbilda mig klart, jag vill jobba med människor. Kanske som kurator eller lärare.
Om en månad kommer hon hem till Falerum. Tanken är att Antony ska följa med, förutsatt att han får visum.
– Han har varit i Sverige med dans- och utbytesprojektet, men inte träffat mina föräldrar än och inte levt det vanliga livet här.