Sagt och gjort. Sedan ett knappt år tillbaka är drömmen verklighet. I dag kan Kjell sitta här i soffan i vardagsrummet eller ute på verandan, tillsammans med sin fru Helena, och titta åt motsatt håll. Ett par hundra meter ut i Åsunden ligger berget och klippan där han stod.
– Solnedgången var fantastisk den där dagen och jag minns känslan; ”här vill jag bo”, berättar han när vi går på grusvägen mot det nybyggda sommarhuset.
Naturen kring huset är stenig, lummig, kuperad och liksom välkomnande och otillgänglig på samma gång. Septemberregnet hänger i luften och det är lätt att andas.
– Akta, fastna inte i björnbärsrevorna! ropar Kjell. De har letat sig fram sedan vi byggde vägen och suger nästan fast i skorna.
Kjell och Helena har varit aktsamma om den vackra tomten i husbygget.
– Vi ville komma upp en bit och minimera trädgårdsarbetet men ändå vara nära den ovårdade grönskan, säger Kjell.
Lösningen blev ett hus på pålar och när vi kommer in i vardagsrummet och tittar ut genom fönstren som går från golv till tak längs hela ena långsidan är känslan som att stå på en båt och stäva fram över ängen. ”Buskar och träd, vik undan för här kommer vi!”
Men vi backar fem år i tiden. Med flera renoverings- och ombyggnadsprojekt i bagaget var Kjell och Helena sugna på att bygga nytt. Gärna ett sommarboende på lagom avstånd från villan i Sturefors och den där dagen på Torreberg hittade alltså Kjell den perfekta platsen.
– Jag åkte direkt till biblioteket för att ta reda på vem som ägde marken, berättar Kjell. Jag fattade ju att det inte skulle vara särskilt troligt att ägaren ville sälja en bit så fin betesmark till en husbyggare.
Med adressen i handen satte han sig för att skriva brev till lantbrukaren i fråga. Ett vanligt brev med kuvert och frimärke. Ett par veckor senare förberedde han sig noga och ringde upp för att påbörja en förmodat lång och svår bearbetning.
Gissa om han blev förvånad.
– Ägaren sa ”ja”. Bara så där! Jag trodde att han missförstod min fråga och började förklara att vi ville bygga hus och så, men han svarade att vi skulle mötas och åka och titta på marken.
Kort senare var det klart och bygget kunde börja.
Kjell är designer och arkitekt till yrket och satte sig vid ritbordet.
– Det gällde att ta vara på alla bra idéer som redan finns och bygga ihop dem till ett hus med vår prägel, säger han.
Solljuset var i fokus redan i planeringsstadiet och huset är placerat för att få maximalt kvällsljus.
– Jag utgick från en midja, där entrén och hallen ligger, och så har jag vridit kök- och vardagsrumsdelen tre grader och sovdelen sju grader för att få in så mycket ljus som möjligt.
– Nybyggda hus vänds sällan mot optimalt västerläge. Det är alltid fokus på ekonomi och att vatten, el och avlopp ska vara så smidigt som möjligt att koppla ihop, men när man bygger själv behöver man inte tänka lika mycket på sådant.
Helena ställer fram kaffe och te på det fint nötta bordet i köksdelen av det stora sällskapsrummet.
På bordet står en blåvit skål med musselskal. Ute på sjön glittrar ljuset. Solen tycks ta i lite extra bakom allt det grå och lyser upp en bred strimma över den oroliga vattenytan.
– Vi bestämde oss för att ha sjötema på inredningen och det har vi hållit, säger Helena.
På väggen bakom soffan hänger nät och fiskelådor, inhandlade på Öland. I lådan glittrar gamla fiskedrag. Ovanför den betsade, mörka träkistan som tjänar som soffbord hänger en trätving som Helena köpt på auktion och gjort om till ljuskrona. Den hänger i rep, fästa i gamla block från något skepp som gjort sitt ute på de sju haven.
Det mesta i huset är just återvunnet och återanvänt och bär på minnen.
Pälsen på väggen till exempel.
– Den är gjord av fem svenska vargar, säger Kjell. Min morfars far körde postdiligens mellan Uppsala och Härjedalen och det var kallt på vintrarna förstås. Enligt sägen och myt hade han pälsen på sig. Samma sägen säger att min morfar sedan tog över den när han reste runt som predikant i Medelpad, Ångermanland och Jämtland. Han lär ha haft pälsen över kaftanen.
Därefter hamnade det ståtliga plagget i malpåse under många år, tills Kjell och Helena hittade den och hängde upp den som vacker väggbonad.
I andra delen av huset ligger gästrum, sovrum och badrum. Den vitmålade råsponten kommer igen i alla rum, precis som inredningen med marin touch. Vitt, beige, brunt, grått och svart med inslag av blått – genomgående.
Utanför har regnet lättat. En ko ger hals i hagen nedanför.
– Jo visst är det lite speciellt att ta sig hit, håller Helena med om när vi står på verandan och tittar ut över de höstfärgade vidderna.
– Eftersom man måste åka genom kohagen sista biten, där det dessutom går får, så får vi inte oväntat besök särskilt ofta.
Vi tittar in i bastun som precis är färdigbyggd. Självklart har den fönster ut mot vattnet. Och ett lite speciellt golv med springor så att den som blir för varm helt enkelt kan hälla en hink vatten över huvudet. Det rinner rakt ut i grönskan under huset.
Själva huset förresten, det är målat med järnvitriol och kommer att gråna naturligt med åren.
– Och tack vare att huset är byggt på pålar skulle man kunna riva det om man vill, utan att ha lämnat några sår i naturen, säger Kjell.
Familjens hundar, Zorro och Seven, leker lite med en grankotte. I övrig är lugnet och stillheten påtaglig.
Vad gör ni här ute en ledig dag?– Paddlar kajak, fiskar, vandrar med hundarna, säger Helena. Här gör man helt enkelt bara sånt som är avkopplande.