En resa från Linköping, en av landets mest expansiva städer med över 150 000 invånare, till Asby, en liten ort i södra Östergötland med knappt 200 invånare, är en resa i tiden, från den moderna, pulserande staden till en landsbygd så levande som hela Sverige en gång var, innan de flesta av oss flyttade till städerna.
I Asby går tiden lagom fort.
Invånarantalet ligger stabilt årtionde efter årtionde, lanthandeln är bättre än någonsin med massor av närodlat och turismen kommer hit för att besöka skolmuseet, slalombacken och, inte minst, Sveriges grövsta gran (4,9 meter i omkrets).
Precis vid norra infarten, när vi har kyrktornet till vänster och den grova granen till höger, svänger vi av riksväg 131.
Här, i ett hus alldeles intill vägkanten, knackar vi på hos Mona Forsberg.
– Välkomna! utbrister hon och slår upp dörren för mig och fotograf Svensson.
Hon leder in oss till rummet där hon har sin skrivplats, där hon om dagarna sitter och skriver på sin fjärde bok om Ydre.
– Jag vet inte riktigt vad den ska heta. Ettan hette ju ”Berättelser från Ydre”, tvåan ”Fler berättelser...” och trean ”Ännu fler berättelser...”, men nu vet jag inte riktigt. Vi får se, men jag hoppas få ut den till jul.
Mona älskar sitt Ydre och hon älskar att berätta om människorna som levt här.
– Jag växte upp här, i Österbymo en mil härifrån, och att få komma hem som jag gjort, slå mig ner här i Asby och få forska om och skildra min hembygd, är alldeles fantastiskt.
Med inlevelse börjar hon berätta några av historierna, om stort och smått, mord och förbjuden kärlek, genom århundraden i Ydretrakten.
Bland annat den om när statsminister Per Albin Hansson i början av 1930-talet, ur egen plånbok, betalade en skatteskuld åt hennes morfar, Gustaf Jansson. Gustaf, som hade skomakarverksamhet i missionshuset i Asby, hade inte kommit in med den nyinrättade självdeklarationen i tid och sköntaxerats på ett för honom oöverkomligt belopp. Landsfiskalen utlyste då auktion på hans skomakarmaskin.
Monas moster Ingrid blev väldigt upprörd, hon tyckte att socialdemokraterna på orten borde gett sin partikamrat större stöd, så hon letade rätt på statsministern i telefonkatalogen, jodå där stod han på en villa i Ängby, Bromma, ringde upp honom och förklarade sitt ärende.
– Fröken kan komma upp till kanslihuset i morgon klockan tio så får vi prata mer om saken, sa Per Albin.
Väl där berördes statsministern så starkt av historien att han tog upp sin plånbok och gav moster Ingrid kontanter till första avbetalningen av skulden och orden:
– Säg till landsfiskalen i Österbymo att han omedelbart avlyser den där auktionen! Det står i lagen att man under inga omständigheter får ta arbetsredskap från någon, vilket behövs för inkomstens förvärvande.
Mona har alltid tyckt om att skriva och har många år som frilansjournalist bakom sig, där Corren och Länstidningen i Östergötland varit två av uppdragsgivarna.
– Men det är klart att den egna karriären fick stå tillbaka när jag hade åtta barn att ta hand om.
Hon låter inte det minsta bitter när hon säger det. Tvärtom märks det tydligt att barnen är solskenen i hennes liv.
Mona reser sig upp, går fram till fotografiet på väggen där hennes åtta vuxna barn är samlade på en gruppbild.
Stolt berättar hon om var och ett av dem, Michael, Eric, Madeleine, Paul, Niclas, Annicka, Monica och Karl.
De sju förstnämnda fick hon tillsammans med Ove Fundin, speedwayföraren, det åttonde och sista, Karl, med Bo Stolpstedt, präst från Linköpingstrakten.
– Man kan säga att jag varit ensamstående mamma i alla år, papporna var borta väldigt mycket. Så det ska jag väl ha en eloge för. Vi har så fina barn, de är så himla fina mot mig.
De 15 åren (1955–1970) med Ove Fundin satte annars djupa spår i Mona.
– Jag skulle kunna skriva en bok om hur det är att leva i skuggan av en ständigt omsvärmad världsstjärna, men jag har nöjt mig med att skriva ned alla mina känslor i ett brev som jag har skickat till Ove. Jag tror på reinkarnation, då ska man inte bära på gammalt groll.
De möttes sommaren 1955 då hon sommarjobbade på en restaurang i Skälderviken i Skåne, dit Ove en dag skjutsade sin mamma till ett kalas.
– Han kom i en stor amerikanare som den stjärna han var. När dagen var slut fick jag åka med honom i bilen och efter det började han uppvakta mig. Det var en turbulent tid, Ove var ju borta nästan jämt och jag kände mig mest som ett bihang. Man kan ju fråga sig varför vi skaffade så många barn, men jag tro det ofta blir så när kvinnan är själv hemma, för sjömansfruar och liknande, att det inte alltid görs så övertänkt.
Medan Ove upplevde sin karriärs höjdpunkter, som femfaldig världsmästare och firad stjärna i Linköpingsklubben Filbyterna och engelska Norwich Stars, tog Mona hand om barnen hemma.
– Det är väldigt speciellt det där livet som stjärna och att stå bredvid som jag gjorde, och se alla brev med hjärtan som kom, det är klart det var jobbigt.
Efter skilsmässan 1970 flyttade Mona och barnen till Mantorp och sedan vidare till Linköping och radhus i Berga. Där mötte hon prästen Bo Stolpstedt som hon gifte sig med och levde med i 15 år innan det bar hemåt igen, till trakterna runt Tranås och Ydre.
1997 köpte hon huset hon bor i nu och vid den tiden kom hon också i kontakt med Hembygdsföreningen Ydregården där idén om böckerna föddes.
– Det började som ett ALU-projekt, den numer avslutade arbetsmarknadsåtgärden, och det blev en ypperlig möjlighet för mig att fördjupa mig i min hembygd, som jag så gärna ville när jag flyttade hem igen. Jag skriver berättelserna som jag får dem berättade för mig och försöker fånga det humoristiska i dem.
– Sedan ringer jag runt till barnbarn och barnbarnsbarn till de jag skriver om och kollar så det är okej att jag skriver. Alla säger ja, det är väldigt roligt.
Mona har samlat på sig historierna genom åren, en del under tiden hon arbetade som hemsamarit, andra från tips och tidningsartiklar.
– Jag har också haft väldigt mycket hjälp av Olov Mattssons arbete, där han sammanställt familjer, gårdar och torp i södra Östergötland under 1600–1930-talet. Utan det hade mitt arbete varit betydligt svårare.
När Mona samlar på sig historierna skriver hon mycket för hand, sedan skriver hon rent dem på en dator modell äldre.
– Jag försökte skriva på den där lilla bärbara datorn, men det kändes inte alls bra. Den här stora är mer lik en skrivmaskin, det jag är van vid.
Hon skrattar till och säger:
– Jag vill bli klar snart så ålderdomshemmet i Österbymo får något nytt att läsa. De har högläsning för de boende där.
Huruvida det blir fler böcker om Ydre vet inte Mona idag, men att hon blir kvar i Asby är säkert.
– Ja, jag stortrivs så här nära naturen. Så länge lanthandeln finns kvar så blir jag kvar.