Staffansboskolan lades ner 1947 efter att hundratals elever gått i skola där sedan 1860. Åren har gått men minnena av skoltiden är levande hos många före detta elever i Staffansbo. Efter sin långvariga "skolkarriär" har lokalen också varit en viktig samlingsplats för bygdeborna. Därför väntar bygdeborna på invigningen av den nyrenoverade Staffansbolokalen med stor glädje. Äran att klippa bandet har landshövningen Björn Eriksson på lördag, en dag som också ska vara full av olika aktiviteter ordnande av Bygdeföreningen Staffansbo skola.
Efter att föreningen köpte hela fastigheten från Boxholms kommun för en symbolisk summa på 100 kronor har ett tiotal föreningsmedlemmar jobbat ideellt med att renovera skolan.
-- Bygdens folk har offrat massor av sin tid för att få lokalen fräsch och fin. Många tog ledigt från sina jobb för att kunna hjälpa till. Vi har målat, tapetserat, slipat golvet och mycket annat, säger Sten-Olof Ragnar på bygdeföreningen.
Han och de andra före detta Staffansbo-eleverna har samlats i den renoverade lokalen för att provfika och prata om gamla minnen. De kommer ihåg sin skolgång med glimten i ögat.
-- När vi skulle lära oss om Amerika sa vår fröken Hedvig Svarts att vi inte behövde plugga det så mycket. Dit skulle vi ändå aldrig komma. Vi lärde oss ordentligt matte, svenska och kristendom, men lärarinnan var helt ointresserad av vissa andra ämnen, säger Gertrud Johansson, som gick i Staffansbo skola på 1920-talet.
Fröken Hedvig Svarts från Stockholm undervisade länge på Staffansboskolan och elevernas minnesbilder av henne varierar. Hon var snäll ibland och en riktig mobbare (enligt dagens normer) ibland. Men hon är förlåten för länge sedan.
-- Fröken Svarts var ofta sjuk och vi hade flera vikarier i stället. Hon skyllde allt som var dåligt på Åsboborna och menade att Stockholm var mycket bättre, säger Bertil Tudeen som började sin skolgång 1923.
Han kommer bäst ihåg skolans stora kamin som han och hans kompisar var tvungna att tända varje morgonen på vintern. Hela omklädningsrummet brukade vara fullt med ved till kaminen. Bertil och hans skolkamrater var rätt duktiga på sitt "kaminjobb" men en morgon fylldes hela skolsalen med så tjock rök att alla elever fick gå hem. Man kan inte säga att eleverna var glada för det.
-- Vi gillade att gå i skolan och träffa våra kompisar som vi hade roligt tillsammans med. Vi hittade också på skojiga saker på vägen till skolan och tillbaka. Det tog sin tid att gå sju eller åtta kilometer som de flesta av oss gjorde, säger Gertrud Johansson.
Och hennes enda skolutflykt var något alldeles speciellt. Hon och andra elever var glada många dagar i förväg för att de äntligen skulle åka någonstans.
-- Vi gick till en plats drygt 500 meter långt från vår skola. Där lekte vi och åt vår mat. Det var en skolutflykt i alla fall och det var inte dåligt det, tyckte vi, säger Gertrud Johansson.
Minnena är roliga och många. Gertrud och hennes skolkompisar delar dem gärna med alla nyfikna på invigningsdagen.