Aha, apoteket – de delade säkert ut C-vitamin brus, kan man tänka. Men nej, det var betydligt mer snabbverkande än så. Precis ovanför den lilla springan där man sätter i kortet för att betala hade någon klistrat fast en liten vit remsa med svarta bokstäver.
”Du är så fin”, stod det.
Va? Tycker du? tänkte jag för mig själv men lyckades hindra mig från att säga till själva apparaten.
Där stod jag en sen måndagskväll, trött, i halvslitna träningsbyxor, med håret i städknut, lite stressad eftersom sonen därhemma hade ont och därtill skulle jag rusa in i matbutiken i närheten som hade öppet ett par minuter till. Jag kände mig allt annat än fin, men vad gjorde det? Jag blev jätteglad för de där små orden. Jag log åt kassörskan förstås, och hon log tillbaka, väl medveten om det lilla meddelandets effekt. Hon hade naturligtvis haft många kunder före mig.
Orden var förstås inte riktade till mig personligen, men det spelade ingen roll. Någon hade kommit på idén, tagit sig tid att trycka ut den lilla remsan och lurat ut ett bra ställe att sätta den på. Som en glad överraskning för många människor. Och just i den stunden kändes det som att någon ville vara vänlig mot just mig.
Bra där! Pris åt sådana människor. Hoppas att ni förstår vad fint ni gör.
Jag gick med lätta steg vidare och handlade mjölk, yoghurt och diskmedel. Hur kul är det? Inte alls egentligen, men det går så mycket lättare när man har fått oväntad energi.
Så vad kan vi göra för varandra i höstmörkret? Vardagen kan vara minst sagt stressande, men nog finns det tid för lite värmande omtanke?
En kväll för lite sedan ringde en arbetskamrat. ”Du, jag har gjort för mycket rotmos, vill du ha en matlåda i morn?”
Jaa tack! Jag blev ju jätteglad så klart. Nu råkar rotmos vara bland det bästa jag vet, och det vet hon, men bortsett från maten så är det förstås tanken som jag kommer att leva på långt efter att magen börjat skrika efter ny mat.
Mat och små lappar i all ära, det kan till och med vara ännu enklare.
Häromdagen stannade jag vid ett övergångsställe och släppte fram en äldre dam med rullator. Hon gick över i sakta mak och trots att hon hade det lite trassligt med balansen stannade hon till, lyfte ena handen och vinkade till tack. Vi fick ögonkontakt en kort sekund innan hon traskade vidare.
Hon hade inte behövt vinka så klart. Jag är ju skyldig enligt lag att stanna och släppa fram henne. Men det gjorde hon. Och det gjorde den dagen mycket finare för mig.