I kommentarer såväl från ansvariga ministrar som ute bland vanligt folk på facebook och twitter är det inte ovanligt att ifrågasätta den mentala hälsan hos gängkriminella mördare.
Man kan ju tänka att de är sjuka i huvudet när de gör sådant som att mörda en tolvårig flicka när de lite på måfå skjuter med gevär från en bil för att förhoppningsvis skjuta ihjäl några andra unga gängkriminella. Man kan tänka så. Och en och annan är nog inte riktigt frisk i medicinsk mening. Själv funderar jag emellertid mer och intensivare på den mentala hälsan hos det samhälle som har låtit gangsterväldet växa över alla breddar.
I en tidigare fas av mitt liv har jag delat liv och hus och allt med ungdomar som placerats på Hasselakollektivet där jag arbetade och bodde och levde med min familj. Ungdomarna som placerades på Hassela i Hälsingland bar på varierande grader av sociala problem: Drogmissbruk, kriminalitet och/eller livsmiljöer som de behövde få en chans att distansera sig från; så såg det ut.
Det här var före den långa epoken av misskött invandring som grundlade de kriminella och mördande gäng som vi ser idag i bland annat Botkyrka, i Tensta, på Möllevångstorget, i Bergsjön, i Kristianstad, i Växjö, i Skäggetorp, i Gottsunda, i Borås, i Örebro, i Norrköping och på Hisingen.
De allra flesta av de kanske tvåhundra ungdomar som jag genom alla år lärde känna på Hassela; de var allt annat än sjuka i huvudet. De var däremot en del av ett slags utanförskap som i en del fall präglat deras familjer i hundra år eller kanske mer. Legala och illegala droger kvaddade då som nu barns uppväxtvillkor; det märktes också på Hassela.
Den kriminalitet som då präglade Sverige var kort sagt inte ett symptom på psykiska sjukdomar. Samma sak gäller för huvuddelen av dagens mördande kriminalitet. De kriminella ungdomarna är kriminella framförallt därför att det är möjligt att vara kriminella. Få av dem är sjuka i huvudet. De lever däremot i en miljö där det inte alls är konstigt att skjuta och att mörda. De lever sina liv mitt ibland alla andra svenska liv. Det är väl det som är det sjuka; så tänker jag. De här ungdomarna som mördar och skjuter har steg för steg blivit en snart nog naturlig del av Sverige. De får inga vidare straff och de får inga vidare sociala chanser. De gör bara vad de gör. Rullar ner sidorutan i den stulna Audin och skjuter mot personer på en parkering vid en mack i Botkyrka. Och en ung flicka – eller vem som helst – dör eller skadas för livet. Det är inte riktigt friskt.