Tänker på händelserna i Vetlanda i början av mars. Det känns så nära och det kunde lika gärna ha drabbat oss i Mjölby kommun. Samtidigt ligger coronadimman tungt över oss alla. Det blir tydligt hur sårbara vi är och att vårt samhälle håller på att förändras för alltid.
Jag vill ta med er till en del av Mjölby kommun som många av oss har en anknytning till. Det kan vara barndomsminnen, dans i Ekliden, motormåndagar, nostalgikvällar eller bara en söndagsutflykt beroende på vem man frågar.
Jag pratar om Västra Harg, som ligger strax sydost om Mjölby. Det är en levande landsbygd med en småskola, förskola, lanthandel, lant- och skogsbruk samt ett levande föreningsliv. Här frodas fortfarande den svenska landsbygden.
Här ligger en av kommunens sista småskolor. En skola där alla känner varandra, där barnen leker i skogen på rasterna och pluggar hårt under lektionerna. Här spelar det ingen roll vilken social bakgrund du har, här leker alla med varandra.
Här gick min mormor, min mamma och även jag i skolan. Jag flyttade till och med tillbaka efter äventyr och studier, just för att mitt barn skulle få samma trygga skolgång som jag själv har fått.
Men nu växer de svarta molnen över oss igen. Den för bygden så viktiga småskolan hotas åter av nedstängning/minskning. Kommunen har nämligen berättat för oss att det är mycket bättre med stora skolor med många barn i samma klass.
Barnen är det viktigaste och dyrbaraste vi har. Är det då rimligt att vi samlar alla våra barn på en plats i kommunen, när pandemier och terrordåd har blivit en del av vår vardag?