Tujan som Mohammeds familj kom med på skolavslutningen 2005 planterades på skolgården. Nu fyller den 15 år.
Karin Olanders var skolområdeschef för Tunvallaskolan och Fridtunaskolan i stadsdelen T1 när dubbelmordet skedde hösten 2004. Hon ledde skolornas säkerhets- och krisarbete och fick mycket beröm för det efteråt. Beskedet om att den misstänkta mördaren har gripits i Linköping tar hon emot med lättnad.
– När beskedet kom i går hann jag inte känna efter. Men i dag känns det som att det sista kapitlet i boken är klart. Äntligen får vi och familjerna veta. Det är skönt att få reda på vem det var. Så befriande känsla efter alla år, säger Karin Olanders.
Hon har stora förhoppningar om att man också ska kunna förstå varför det hemska hände. Vi är många i Linköping som minns exakt vad vi gjorde och var vi befann oss när nyheten om dubbelmordet kom. Karin Olanders ser staden som en tryggare plats i dag än för ett par dagar sedan när den misstänkte gick fri.
– Det var lika farligt i förrgår som i oktober 2004. Under tiden hade egentligen inget förändrats, faran var lika stor eftersom personen var fri. Nu är den faran över, säger hon.
Trots faran ansåg Karin Olanders att det var viktigt att barnen får vara barn och att de slipper oroa sig. Som direkt konsekvens av skolans säkerhetsarbete började personalen bära gula skolvästar ute på skolgården.
– Det svåra när man jobbar med barn är att man måste göra deras föräldrar trygga – för att få trygga barn. Efter dubbelmordet kände sig föräldrarna inte alls trygga, alla var rädda. Beteende förändrades radikalt, alla följde sina barn till och från skolan. Inga barn fick leka ute, säger hon.
Säkerhetsåtgärden med skolvästarna gjorde att alla kunde se vem som var vem.
– Det var viktigt att tydliggöra ansvar så att barnen och föräldrarna kan känna igen vilka som jobbar på skolan. Vår rädsla var att mördaren skulle slå igen. Vårt ansvar var att skydda barnen, men det var också viktigt att barnen får leka tryggt.
Skolavslutningen på Tunvallaskolan i juni 2005 blev speciell. Mohammeds familj kom med en tuja – ett träd som är vanligt i familjens ursprungsland Libanon. Hela skolan var med när trädet planterades. Nu är det skolavslutningen 2020 och tujan på skolgården har blivit stor.
– Det känns bra att se den här stora fina tujan, som en påminnelse om Mohammed. Och att se de här barnen leka, det är en idyll, så ska barnen ha det.
