Under flera år har social- och omsorgsnämnden i Linköping gått back. I år beräknas underskottet bli 30 miljoner kronor. En stor del av underskottet beror på att många unga – av olika skäl – behöver komma ifrån sin hemmiljö och placeras på hem för vård och boende (HVB) eller, när det är riktigt illa, på hem som drivs av statens institutionsstyrelse (SIS-hem).
För att få en ordentlig överblick av situationen beställde nämnden i våras en genomlysning av de placeringar som görs i Linköping. I dagarna presenteras rapporten för nämnden.
– Jag tycker att den är bra. Den visar, svart på vitt, hur det är. En del har vi haft på känn, annat är mera förvånande, säger Annika Krutzèn (M), kommunalråd och ordförande för social- och omsorgsnämnden.
Siffrorna visar bland annat att trots att 45 procent av alla barn i Linköping (0-19 år) bor i något av det som kallas socialt utsatta stadsdelar – Ryd, Skäggetorp och Berga – så utgör andelen orosanmälningar från dessa områden "bara" 30 procent.
– Rent statistiskt borde det ligga högre. I en sådan stadsdel som Berga har vi exempelvis väldigt få orosanmälningar, säger Annika Krutzén.
Varför det är så är en av de saker som man måste fundera noga över, enligt Annika Krutzén. Tolererar man mer i ett utsatt område, eller är förväntningarna på barnen annorlunda? Sådana frågor måste man ställa sig, tycker hon.
Sett till helheten kommer de flesta orosanmälningarna från polis/åklagare och barnomsorg/skola. En mindre del från personen själv eller hens familj. I de utsatta områdena är de flesta anmälningarna från polisen.
Vad beror det på att Berga har så få orosanmälningar i relation till barnantalet?
– Ska man spekulera så är det svårt att komma in i vissa strukturer. Vi vet också att många ser socialtjänsten som något ont och den känslan/attityden kan vara högre i vissa stadsdelar.
Sociala myndigheter får ju ofta kritik för att de inte syns i utsatta områden, stämmer kritiken?
– Ja till viss del. Det är tydligt att vi behöver komma närmare rent fysiskt. Fältassistenterna är ute, men vi behöver också komma ut med myndighetssidan. Vi måste jobba hårdare på att vara mer synliga och tillgängliga, så att människor kan känna förtroende att anmäla något man är oroad över.
En siffra som förvånade, enligt Annika Krutzén, är att av de som placeras utanför hemmet så har 37 procent inte haft någon insats tidigare. Man har gått från ingenting till den mest ingripande åtgärden som kan göras, ett tvångsomhändertagande. Det här bekymrar henne.
– Det är en jättehög siffra. HVB ska ju vara en insats när inget annat hjälper. Vi har ett oerhört glapp här.
Varför glappet finns där, är svårt att säga, tycker hon. Men fakta är att sociala myndigheter inte kan sätta in insatser om de inte får in orosanmälningar.
Hon säger att det alltid görs en kontroll efter en anmälan, då bestäms vilken typ av insats som kommunen kan erbjuda. Men det är inte tvingande åtgärder – och många gånger tackar individen eller familjen (om det gäller minderåriga) nej till hjälp, enligt Annika Krutzén.
Skälen kan vara allt från att man inte är överens om att det finns ett problem, till att man i familjen vill lösa problemet som uppstått på egen hand. I vissa fall är man överens med myndigheter om att en insats behövs, men är inte överens om den föreslagna åtgärden och tackar därför nej.
Underskottet i nämnden beror huvudsakligen på att placeringarna är dyra. Allt från cirka 4 000 kronor/dygn för ett HVB till mellan 13 000 och 14 000 kronor/dygn för ett SIS-hem. Men att inte placera, om det anses nödvändigt, är inget alternativ, om man får tro Annika Krutzén. Trots att kommunen inte är tvingad att göra det.
– Ett sådant beslut tror jag inte någon skulle vilja ta, säger hon.
Får ni inte för lite pengar om ni har underskott för insatser alla tycker att ni ska göra?
– Man kan se det så, men vi måste förhålla oss till underskottet och samtidigt titta på vilka insatser som fungerar. Kan vi undvika, om så bara en placering, gör det att vi har många öppenvårdsinsatser att sätta in. Men det här är ett långsiktigt arbete.
Allt är däremot inte "svart" i rapporten.
– Det som är positivt är att i de fall en person själv eller dennes familj sökt hjälp, så slutar det i 95 procent av fallen precis som planerat. Vilket visar att om vi fångar upp personer när det finns motivation, så går det ofta väldigt bra.