Om inte utbildningen i svenska skola totalt kapsejsat, borde nog de flesta vara bekanta med Verner von Heidenstams klassiska diktrader i debuten ”Vallfart och vandringsår" (1888):
”Jag längtar hem sen åtta långa år, / i själva sömnen har jag längtan känt. / Jag längtar hem. Jag längtar var jag går / – men ej till människor! Jag längtar marken / jag längtar stenarna där barn jag lekt.”
August Strindberg skulle senare under den stora fejden dräpande slå ner på vad han ironiskt betecknade som ”mästerverket från svenska skaldekonstens renässans” med följande kommentar:
”Jag längtar hem sen åtta långa år. (Vem har inte gjort det?) / I själva sömnen har jag längtan känt. (Fallet är icke så ovanligt att det kan anses vara originellt!) / Jag längtar hem. (Vi har hört det!) Jag längtar var jag går / – men ej till människor! Jag längtar marken, jag längtar stenarna där barn jag lekt. (Slut! Det är alltihop.)”
Strindberg fortsätter i lustmordet på Heidenstams lyriska tillkortakommanden:
”Han längtar hem! Skönt! Men inte till människorna… Men antaget att man icke har några fränder eller vänner därhemma att längta efter, så brukar ens längtan dock sträcka sig till det vackraste landskapet, parken eller trädgården, där man lekt som barn, icke 'lekt barn', ty förställningskonsten är ringa i barnaåren, hos normala människor åtminstone. Men författaren med sin berömda skönhetsdyrkan, han längtar bara till marken och stenarna. Detta är ju för torrt och hårt för att väcka några känslostämningar som dock är en ingrediens i poesien.”
Det kan man kalla sågning. Till saken hör dock att Strindberg inte var så lite avundsjuk på Heidenstam, som väckt sensation då han klev fram på parnassen som Förnyaren av svensk poesi. Stycket om hemlängtan var de facto ett mästarprov. Ingen hade skrivit lika virtuost förtätat tidigare. Tyvärr blev resultatet av Strindbergsfejden 1910-12 att Heidenstams rykte som nationalskald svärtades svårt och inte riktigt hämtat sig än.
Det har jag aldrig förstått. Själv längtar jag inte bara stenarna där barn jag lekt. Jag längtar rena rama stenhuggeriet (numera museum) som finns på skärgårdsön nere i sydost, där jag sedan späd ålder brukar vistas när sommarljuset bryter in.
Och idag, den 1 juni, är den officiellt här: sommaren! Semester och solvarma klippor vid havet väntar. Men härligast: slutet för pandemin skymtar äntligen, restriktionerna börjar lättas och det betyder att vi alla efter lång tids längtan snart kommer att vara hemma igen – i det gamla gängse lunkande samhällslivet och dess fria umgänge med folk. Det smäller ändå högst, om titanen på Övralid ursäktar.