Falnar debatten och med den alla åtgärder som skulle behövas för att göra något åt tillståndet?
Det blir inte lätt. Utvecklingen har pågått ett tag och det finns som nämnts ingen quickfix. Skolan är förstås en avspegling av samhället i stort. För oss som arbetar i skolan visar sig samhällsutvecklingens alla sidor tydligt varje dag.
Jag instämmer i bilden om ökad oro, försämrat arbetsklimat och en ökad press på skolans personal med alltmer krävande uppgifter. Jag instämmer också i bilden av skolan som en plats där lärare och annan personal gör fantastiska insatser för eleverna. Vad skulle vi annars göra?
Men i en undersökning som tidningen ”Skolvärlden” publicerade i februari säger två av tre lärare att de anser att eleverna inte får det stöd de behöver och har rätt till enligt skollagen.
Jag är säker på att Sveriges alla lärare ställer sig bakom att elever som behöver stöd ska få det. Skolorna behöver kunna ge detta och det behöver vara anpassat till elevers behov.
Mentorer och undervisande lärare slår ofta larm om elever som behöver extra stöd. Då duger det inte att använda ordet ”inkludering” som ett mantra för att skicka tillbaks frågan till den som slagit larm med uppmaningen att individualisera och anpassa undervisningen.
Vi försöker och vi gör fantastiska insatser men stödbehoven har blivit så omfattande och krävande att det är svårt att mäkta med. Därför behövs en bred och generös palett med olika stöd som kan ges.
Visserligen sparar kommunen troligen pengar på inkludering men betänk att den vinsten är kortsiktig.
Ja, jag håller också med dem som anser att det absolut bästa för en enskild elev kan vara att under en tid få sin undervisning helt eller delvis i en mindre grupp.
Eleven fungerar helt enkelt inte helklass och det kan vara så att resten av klassen också påverkas negativt av arbetsklimatet. Alla inblandade får helt enkelt bättre möjligheter och mår bättre. Varför har detta då blivit så kontroversiellt?
Elevmentorer, tvålärarsystem, speciallärare, språkstödjare, liten undervisningsgrupp, att ge elever det stöd de behöver är en viktig del för att få bukt med skolans problem.
Är det helt omöjligt för Linköpings politiker att fråga oss som arbetar i skolan vad vi behöver för att kunna göra det jobb vi vill.
Kommer det att kosta? Kanske. Är kommunen villig att betala? Tveksamt. Tänk då att varje elev med misslyckad skolgång kan komma att kosta samhället mångdubbelt på lång sikt.