Ett rättssamhälle i förfall

Vi hade oönskat besök i vårt flerfamiljshus en sen eftermiddag för ett par veckor sedan.

Automatisk avskrivning av brott där gärningsmännen tas på bar gärning innebär svåra konsekvenser för samhället, menar insändarskribenten.

Automatisk avskrivning av brott där gärningsmännen tas på bar gärning innebär svåra konsekvenser för samhället, menar insändarskribenten.

Foto: Emma-Sofia Olsson/SvD/TT

Insändare2021-02-20 06:35
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Tre okända personer smet in i trapphuset och påbörjade en meningslös skadegörelse. Bland annat gjordes hissen i vårt niovåningshus obrukbar. 

Personerna observerades omedelbart av en boende och mycket snabbt var fler boende och polis på plats. Polispatrullen avväpnade besökarna och påbörjade initial undersökning varvid stöldgods från vår entréhall påträffades i besökarnas kläder och ryggsäckar. Tagna på bar gärning alltså.

Polispatrullen på plats agerade mycket professionellt. Gärningspersonerna togs med till stationen och för oss boende gällde det att få tag på jourhavande hisstekniker för att få igång hissen. 

Efter någon vecka fick vi polisens slutrapport. Med förvåning kunde vi då konstatera att någon skadegörelse inte hade ägt rum. Inget brott har begåtts, konstaterande förundersökningsledaren. Ärendet avskrivs.

Av dokumentet kan man få uppfattningen att förundersökningsledaren var stationerad i Kiruna. Men så illa kan det väl ändå inte vara – rättsvårdande myndigheters lokala närvaro är ju prioriterad.

Automatisk avskrivning av brott där gärningsmännen tas på bar gärning innebär svåra konsekvenser för samhället.

1. Allmänhetens tilltro till rättsvårdande myndigheters arbete skadas allvarligt. 

2. Att fältarbetande polisers arbete avvisas och med automatik underkänns av skrivbordbaserade tjänstemän påverkar säkerligen fältpersonalens arbetsmoral och kan lätt ge en känsla av att det är meningslöst att ingripa.

3. Brottsintresserade lär sig mycket snabbt att det inte blir några konsekvenser av brottslig verksamhet. 

Kvar står vi boende med uppgiften att hantera den skadegörelse som trots allt ägt rum. Enbart hissreparationerna kostade mer än 10 000 kronor. 

Förundersökningsledaren var vänlig nog att i slutet av sitt beslutsdokument påpeka att vi kunde kontakta vårt försäkringsbolag. Mycket ologiskt eftersom det ju i beslutet fastslås att inget brott (läs skadegörelse) begåtts. 

En positiv tolkning av vårt ärende kan ju vara att rättsvårdande myndigheter inte ägnar sig åt ”skitsaker” utan koncentrerar resurserna på allvarligare brott. Tyvärr ser vi inte effekterna av detta i samhället idag.