Inspirationen kom från den nya boken "Det svenska missnöjet" som nyligen gavs ut genom den S närstående Arenagruppen.
Socialdemokratin och stora delar av vänstern har under ganska lång tid hamnat i ett beklagligt utanförskap visavi missnöjet som istället framförallt har uppmärksammats av Sverigedemokraterna och av en den breda flora av SD-nära publikationer som finns på nätet.
I de snäva socialdemokratiska tankebubblorna har missnöjet med hur Sverige utvecklas setts som en fiende och som en allierad samhällskraft till partiets stora och växande motståndare i SD. Den sekellånga insikten om att missnöje med verkliga problem utgör drivkraften för all väsentlig politik har undertryckts.
I "Det svenska missnöjet" tas dessbättre ett mer moget grepp om missnöjet. Författarna har talat med drygt 300 personer som de råkar träffa på ute i de glesbygder, förorter och småorter de besöker. Orterna är utvalda utifrån hur pass hög frekvensen av missnöje är; mätt i röstresultat för SD.
Människorna de möter är i hög grad missnöjda med för hög invandring, dålig integration och hög kriminalitet. I boken resoneras det på ett uppfriskande öppet och pragmatiskt sätt.
Tar S till sig bokens oblygsel inför de här missnöjesformerna så finns goda möjligheter till förbättring. Diskussionen på Kisa-klubbens möte visade även på argument och tankar om dessa frågor som är mer medborgerliga än partipolitiska.
Obalansen i boken är att det är de missnöjda som läggs upp på dissektionsbordet för sina uppfattningar om invandring, kriminalitet med mera medan de politiker som missnöjet riktas mot dissekeras och kritiseras för helt andra saker.
Här brister det i jämlikhet. Bokens författare utstrålar ärlig empati med människorna de samtalar med. Men lika tydligt är att sympatin egentligen finns någon annanstans. Missnöjet borde riktas mot skattesänkningar, friskolor och låga ersättningar; det är författarnas huvudsakliga ståndpunkt.
De missnöjda medborgarna och de ansvariga politikerna borde dock läggas upp på samma dissektionsbord. När medborgarna klagar på att omfattande invandring till exempel har gjort många vårdköer längre och många skolor sämre och flera bostadsområden mer gangstertäta så borde den förda politiken på dessa områden nagelfaras minst lika ingående som vad som görs i fråga om medborgarnas uppfattningar. Då tar man missnöjet på riktigt allvar.