Birgit och Göran Karlsson i Mjölby har ett långt och innehållsrikt liv tillsammans. På onsdag, den 23 juni, firar de 60-årig bröllopsdag.
De tycker inte att det är så mycket att orda om. Livet har bara rullat på, menar de.
Men när de börjar berätta känns det som om de hela tiden varit öppna för nya möjligheter. De har flyttat många gånger och gemensamt tagit sig an nya utmaningar. De har inte varit rädda för att bryta upp, de många vännerna har de haft med sig ändå.
– Men nu har barnen sagt: "vi flyttar inte böckerna en gång till", säger Birgit med ett skratt.
Men vi börjar från början. Göran Karlsson, nu 82 år, växte upp på Eldslösaområdet i Mjölby.
– Det var bra att växa upp på Parkgatan, lugnt och skönt, kommenterar han.
Birgit, 81, kommer från Jädraås, ett samhälle väster om Ockelbo. När hon var fem år flyttade familjen till Saltsjöbaden, men huset i Jädraås fanns fortfarande kvar i släkten. Där tillbringade hon mycket tid och det har även hela familjen gjort senare också.
Med ett raskt skutt fram till tidigt 1960-tal hamnar vi i Stockholm. Göran och Birgit var båda och dansade i Björknäspaviljongen vid Skurubron. "Volare" med Luciano Viani och hans Casamatta-orkester fick känslorna att flyga, kan man förstå.
– Det var egentligen min kompis som Göran stötte på, säger Birgit med lite retsam min och glimten i ögat. Men efter sista dansen var det jag som hade bil och Göran såg sin chans att åka gratis hem.
Natten var varm och när de kom fram ville de inte riktigt gå åt varsitt håll. De gick i stället tillsammans ned till Moranviken där Birgit bodde, grävde upp mask och sedan satte de sig att meta i den stilla sommarnatten.
Efter en sådan start på bekantskapen blev det snart att de träffades mer och mer. I juni 1961 var det dags för bröllop och samma år föddes sonen Lasse. Då bodde de i Saltsjöbaden. Göran sålde tv-apparater, men kom i kontakt med en kille från en norsk firma som var försäljare av lusekoftor och raggsockor. Firman skulle precis utöka och Göran blev anställd.
Som resande säljare låg han ute på vägarna måndag till fredag och det var tufft för familjen – och för Göran. Han bodde mer på hotell än hemma, men många helger tillbringades i Jädraås.
Chefen beviljade att familjen kunde få bosätta sig i Mjölby och där fanns också Görans föräldrar. Birgit hade redan arbetat på Kooperativa förbundets serviceskola Vår Gård i Saltsjöbaden, nu fick hon jobb på Domus i Mjölby. Nu kunde hon också hjälpa Göran genom att packa raggsockor, de skaffade en källarlokal och där kunde de numera tre barnen vara med.
– Vår yngsta, Maria, fick en lekstuga av de stora kartongerna som sockorna levererades i, säger Birgit och Göran ler vid minnet.
Under tidigt 1970-tal byggde de hus i Slomarp i Mjölby.
– Där hade vi mycket kul, vi var många familjer med barn. Vi hade kräftvatten, vi hyrde Väderstads simhall tillsammans och vi planterade skog för att få ihop pengar till att åka till Mallorca hela gänget, berättar Birgit och Göran.
Göran var alltid ledig tre månader på somrarna, eftersom det var säsongsvaror han sålde. Birgit var tjänstledig och när de fick höra att det inte fanns någon som kunde ta hand om kiosken i nyöppnade Lundbybadet anmälde de sitt intresse.
– Avtalet var klart på ett par timmar, berättar Göran.
– Vi hade ju inga pengar till det, fyller Birgit i, men vi fick besked att vi fick låna. Och det gick ju bra de där tre månaderna. Jag bakade säkert 2 000 bullar och gjorde 5 000 chokladbollar.
– När vi stängt för säsongen tog vi barnen och åkte till Mallorca och levde upp pengarna, fortsätter hon. Det var så att min mamma sa "ska ni aldrig ta det lugnt någon gång?".
Nej, de ville ju inte ta det lugnt. En period hade de även Jeansshopen i Mjölby, men när Mobilia öppnade i Mantorp blev konkurrensen för hård och de valde att lägga ned.
Därefter började både Göran och Birgit på BT. I den vevan sålde de huset i Slomarp och flyttade till Berga Källgård i Sya. Där hade de getter, häst, kaniner och höns, ett helt menageri.
Nästa adress, tiotalet år senare, blev Bondegatan i Mjölby, en sjurumslägenhet under takåsarna. Stort var det, men då fick även vännerna plats.
Sedan Arnäs vid Sommen och då kom vännerna båtvägen i stället. Men när bröderna som ägde gården sålde den, valde familjen Karlsson att flytta tillbaka till Bondegatan lagom till Görans pensionering. Där började han måla akvarell.
– Jag hade alltid sagt att jag skulle lära mig måla, säger han. Intresset har funnits inneboende hela livet. Det blev mycket havsmotiv, bland annat från tiden vid Sommen.
Han har haft en del utställningar också, av det som började som "telefonkludd".
– Det var någon som gick förbi när jag satt i telefon och sa "fortsätt på den bilden", säger Göran. Och på den vägen blev det.
Sedan i höstas bor de i trygghetsboende på Dackegatan. Bokhyllorna täcker en hel långvägg, utsikten är fin och en inglasad balkong är en skön tillflykt.
Vad är ert recept för att hålla ihop så länge?
– Vi har alltid varit ense och när vi har snubblat över saker har vi kastat oss ut. Vi har tänkt att allt löser sig. Funkar det inte får vi väl göra om, säger de.
Birgits ledord har alltid varit "i dag är i dag, i morgon är i morgon".
– Våra barn har också varit äventyrliga, säger Birgit.
Så hennes och Görans filosofi verkar ha gått i arv.
Nu har familjen med de tre barnen fyllts på med sex barnbarn och sju barnbarnsbarn.
Vad är det bästa med Göran, Birgit?
– Han är lugn, sansad och väldigt snäll.
Och med Birgit, Göran?
– Hon är duktig och kunnig i allting, inte rädd för att ta i – och hennes mat ... särskilt kåldolmarna ...
Birgit berättar om när hon skulle presentera Göran för sina föräldrar. In kom en person som han kände väl igen och Göran utbrast: "Å, herregud, är det du?"
Det visar sig att Birgits mamma jobbade i mjölkaffären där Göran ofta handlade på kredit när han gjorde lumpen. Men han skötte sina räkningar, så han fick godkänt.
– Hade jag inte dig hade det varit mycket jag inte kunnat göra, fortsätter Göran. Vi jobbade bra ihop.
De enas om att Birgit är lite mer långsint än Göran, men de har alltid varit ense om barnen och de har pratat öppet med dem om allt: "Vad som än händer, kom hem till oss först."
– Och vi har alltid sagt godnatt, säger Birgit.
Nu har hon börjat tänka på hur de ska fira 60-årsjubileet. Men än är det inte dags att släppa på distansen, så firandet får vänta till efter sommaren.
