Replik på “Linköping som värsta skräckexemplet” (9/3).
Efter att ha läst diverse artiklar i Corren kring skolan upplever vi som skolledare i Linköping att vi behöver nyansera debatten som förs kring våldet och det hårda klimatet i dagens skola.
Självklart kan man inte sticka under stol med att skolan är hårt prövad i dagens samhälle. Frågan är vad vi tillsammans kan göra för att förändra och förbättra?
I ledaren ovan påtalas att vi behöver lagstiftning för att “återgå till stenhård disciplin och katederundervisning”. Vi ser inte att det är det som är lösningen. Skolan speglar samhället, alltså är de problem som finns i skolan inte bara skolans, utan hela samhällets.
Vi ser ofta uttalanden som “det är skolans ansvar” eller “varför gjorde skolan inte något?” Den frågan borde istället vara “Varför gjorde inte vi något?”
Här måste vi alla ta ett gemensamt ansvar för våra samhällsproblem. Det kan omöjligen enbart vara skolans uppdrag.
Det finns inte några snabba lösningar, utan det är det långsiktiga arbetet som ger effekt.
Vi behöver ha möjligheter att arbeta preventivt istället för att släcka eldar. I det arbetet kan dock inte skolan stå ensam, utan behöver hjälp från andra samhälleliga instanser.
Vi ser att samverkan mellan skola och socialtjänst med flera viktiga instanser behöver utvecklas för att stötta upp skolans arbete.
Vi ser vidare att politiker i mycket högre grad måste lyssna till skolans bild och inte fatta beslut som gör att vi ständigt måste omgruppera och verka i förändringar som tillstånd, vilket inte leder till något positivt utan snarare tar tid från vårt kärnuppdrag.
Till skolorna i Linköping kommer varje dag elever som är vetgiriga, intresserade och nyfikna på att lära sig och ta sig an världen. Vi ser dagligen progression hos elever som har haft det svårt under perioder och lärare som kämpar sitt yttersta för att stötta och hjälpa, och som lyckas.
Vi ser föräldrar som sliter för att hjälpa sina barn, och som har ett genuint intresse kring att kommunicera med skolan. Detta gäller helt oavsett ekonomiska och sociala förutsättningar. Vi måste lita på att alla gör så gott de kan utifrån de premisser som finns. Vad annars kan vi göra?
För oss är det helt enkelt nödvändigt att se det positiva som pågår och genomsyrar våra skolor i Linköping. För många elever är skolan den tryggaste platsen under dagen, med rutiner som kanske inte finns hemma.
Det kompensatoriska uppdraget i skolan är en ledstjärna, som skyddar många barn från en annars tuff vardag och där skolan blir den största skyddsfaktorn för att få lyckas. I skolan måste eleven alltid vara i centrum.
Vi tar emot alla elever i vår skola, där det grundläggande är att skapa lika möjligheter för alla, vilket borgar för ett jämlikt samhälle som vi kan stå för. Om vi får rätt premisser kan vi lova att vi gör jobbet, tillsammans med all vår fantastiskt kompetenta personal.
Att påstå att Linköpings skolor är ett “skräckexempel på skolhaveri” är en snedvriden och felaktig bild och speglar inte alls den vardag som vi lever i. Vi behöver stå enade i arbetet, och inte lägga skulden på varken lärare, elever eller vårdnadshavare.
I arbetet för att få skolan på rätt köl igen behöver skolan hjälp från övriga samhället, vi kan omöjligt vara själva i arbetet. Vi önskar inte hjälp genom några “quick fix” eller nya projekt, utan genom en gedigen insats från alla inblandade.
Vi vill fortsätta kämpa för alla Linköpings barn och unga. Hjälp oss gärna genom att se till att vi får de förutsättningar som behövs.