Grosshandlare och bruksherrar, som varit djärva nog att satsa pengar i företaget, gjorde stora vinster och hela bygden fick ett uppsving. Som ett monument över Åhlunds lysande experiment står i dag Engelsbergs oljefabrik, världens äldsta bevarade raffinaderi, unikt i sitt slag.
Turister från när och fjärran hittar till Ängelsberg, det lilla samhället i Fagersta kommun med sitt välbevarade bruk, förklarat som världsarv, och sin fem hektar stora oljeö.
För 60 kronor får vi ta del av ett stycke märklig historia och dela dofter och drömmar med becksvarta oljearbetare och sotiga smeder på denna anspråkslösa plats, mindre avlägsen än man kan tro.
Under en dagstur från Linköping, totalt 48 mil, blir det ganska gott om tid för både järn och olja. Samt mandelmassa. Vi hinner nämligen också göra en avstickare till Norberg och Vadstenadottern Elsa Andersons oemotståndliga konditori, väl värt ett besök och ett eget kapitel. (se artikel nedan)
Uppiggad av kaffepausen tar man sig som en oljad blixt mot Ängelsberg och första visningen klockan 11. Ingrid Edlund, som också driver vandrarhem i samhället, ledsagar oss i oljelandet, där även Lars Larsson dyker upp. Han fyller snart 85 år och kallar sig skämtsamt guide emeritus. Lars, son till företagets siste vd, bor med maka Karin på ön, ett oljestänk från den fabrik där han i sin barndom sprang i vägen för jobbarna.
-- Välkommen in och se på ett arbetarhem från den tiden, hälsar han.
Huset, som då hyste fyra familjer, är liksom det slottsliknande Ulvaklev på andra sidan sjön ritat av den berömde arkitekten och professorn Isak Gustaf Clason. Det finns varken vatten eller el indraget. Fotogenlamporna sprider ljus över rummen och historien, som paret Larsson så ömt vårdar.
Just lysolja var den viktigaste produkten under oljefabrikens glansår från 1876 till 1901. En tankerolycka i Gäddvikens hamn i Nacka, där tolv personer omkom, blev slutpunkten för äventyret i Ängelsberg, även om sagan om oljeön inte riktigt var över.
Företaget fortsatte med tillverkning i mindre skala och försäljning av som mest 150 produkter fram till 1927.
Per August Åhlund, som startade hela klabbet, gick bort 1883 och fick aldrig uppleva den storhetstid han initierat. De tokiga planerna att importera och raffinera olja från Pennsylvania visade sig hålla tack vare en ny teknik. Ångdestillationen gjorde det möjligt att ta tillvara i stort sett alla ämnen från råoljan.
Som mest kom det 1 500 fat per år till fabriken. Lysolja var den viktigaste produkten, men man utvann också gasolja, fotogen, vapenfett, maskin- och vagnsolja, rem- och läderolja, lädersmörja samt paraffin till ljusfabrikanter och sprängmedelstillverkare.
Att inte hela anläggningen på ön sprängdes av alla lättantändliga ämnen är ett under. Lantbruksinspektor Ålunds inriktning och uträkning blev lyckosammare än någon kunde ana. För 500 kronor och en årlig avgift på 2 kronor fick han köpa hela ön och lyckades sedan sälja sin idé till bygdens egna kapitalister.
Dåtidens store företagsledare, den s k brännvinskungen E F Zetterström, fanns med i den första styrelsen. 1876 började det komma ut rök ur den 15 meter höga skorstenen och stora (nåja) oljetankers gick genom Strömsholms kanal och ankrade upp vid Barrön. Den färja som nu för oss dit är av betydligt beskedligare slag.
I dag är det lugnt på vattnet och i fabriken. Det mesta av utrustningen finns dock kvar i ursprungligt skick och på övervåningen står kladdiga kar med rester av oljeprodukter, övergivna för 75 år sedan.
Lars Larsson kan berätta hur det var. Han och makan Karin har byggt upp ett imponerande bibliotek med allt som rör fabrikens historia. August Åhlunds i sanning ökända skapelse, numera ägd av Preem Petroleum, står som ett minnesmärke över pionjäranda, företagsamhet och mod.
Han vägrade lyssna på den vetenskapsakademi som i början av århundradet frankt meddelat: "Petroleum är en vätska som saknar varje betydelse för människan och kan inte användas för något nyttigt ändamål."
Järnet däremot kändes tryggt att luta sig emot. Då har vi förflyttat oss ett par hundra år bakåt i tiden och någon kilometer norrut till Engelsbergs bruk, förvärvat av Per Larsson Höök, senare adlad Gyllenhöök, 1681. Långt innan dess fanns dock järnhantering i området. Englika, av tysk härkomst och farfar till frihetshjälten Engelbrekt, är det som gett namn åt Ängelsberg.
1993 upptogs bruket som det andra av svenska kulturminnen och naturobjekt på Unescos världsarvslista. Motiveringen löd:"Engelsberg är ett enastående exempel på en betydande europeisk industri från 1600--1800-talen, med viktiga tekniska lämningar och både kontor och bostäder bevarade."
Hans Johansson, påtagligt engagerad guide med järnbruksbakgrund (dock på personalsidan), öppnar dörrar och sinnen. Det är mycket som ska smältas, inte bara malm, efter halvannan timmes lektion i hyttan, smedjan och herrgården.
Östra flygeln är den enda byggnad som återstår av det ursprungliga herrgårdskomplexet. Den västra flygeln, numera bibliotek, påstås ha byggts av brukspatron Lorents Petter Söderhielm för att bereda plats åt hans 19 barn i två äktenskap.
Två putslustiga slaggstenspaviljonger utgör ett markant inslag i anläggningen. De går under benämningen Nöd och Lust och då är det inte så svårt att gissa användningsområdena.
Vi får bekanta oss med alla arbetare, alla moment i produktionskedjan, järnhanteringens begynnelse och allt större betydelse. Efter enträgen begäran tar oss guiden med upp i topp på masugnen, 12,6 meter hög. Numera har duvor och getingar sitt tillhåll i tornet där uppsättaren härjade och där vilande luffare fick det varmt och skönt.
Ibland kunde det bli väl hett, 1100--1200 grader så där. Det påstås nämligen att luffarna efter inmundigande av lämpliga drycker, hutten i hyttan, kunde arrangera tävling i jämnfotahopp över sätthålet i masugnskransen. Livsfarligt, minst sagt.
Mäster garanterade ändå att den slutliga produkten från ugnen höll högsta kvalitet. "Med eller utan luffare", som han sa.
Uppsättaren matade ugnen med malm, kalksten och träkol och hade det slitsammaste jobbet av alla. Att suga i sig hela Ängelsbergs ärorika historia på några timmar kräver också glöd och gnista. Man får helt enkelt göra som masmästaren, ge järnet.