Andlöst om ett bortglömd kvinna

Chris Forsne: Jag är skapad för stormen och striden och regnet

6 november 2014 11:43

Christina Lilliestierna, krigsreporter och författare

Ordfront

"Stoppa i säcken och knyt om." Det är mamma Stinas ständiga uppmaning till äldsta dottern Christina varenda gång hon blir ledsen, arg eller upprörd. Bara att stoppa känslorna i säcken och knyta om, så finns de inte längre. Christina börjar så småningom kalla säcken för fru Pettersson. Hon lär sig hyfsat att följa mammas råd, men framför allt blir det en svår relation till just mamman, som Christina tycker är kall och avvisande. Pappa sjökaptenen däremot är kärleksfull och blir idoliserad. Han är aldrig hemma, alltid ute på haven.

När jag upptäcker Chris Forsnes bok om Christina Lilliestierna skäms jag för att jag inte känner till en så berömd kollega, en utrikesreporter som var lika stor som Bang på den tiden det begav sig. Det är så tröttsamt detta att det bara ska finnas plats för en kvinna att räddas ur glömskan, tänker jag surt, och börjar min läsning lite pliktskyldigt för att fylla igen denna lucka i allmänbildningen.

Men oj vad Chris Forsne kan skriva! Så där andlöst intensivt att man bara dras in i överklassmiljöerna i Göteborg, de hotfulla krigsåren, systern Barbro som får ett sammanbrott, Christina själv som brottas med en kraftig dragning till katolicismen och slutligen konverterar trots familjens försök att sätta stopp för det. Och förälskelserna. Så starka, så lyckliga, så fruktansvärda. Dock inte i Olof Palme, kyssen mellan dem på Sigtunaskolan ångrade hon.

En av förälskelserna leder till äktenskap och resulterar i barnen Janna och Jöran. Men Christina stannar inte där. Hon blir kär i ännu en annan man, lämnar familjen, och när hon sedan vill ha barnen går maken till domstol och får vårdnaden. Christina blir förtvivlad, saknaden efter barnen blir ett öppet sår för svårt att vidröra under resten av livet. Fru Petterssons svåraste uppgift.

Några röriga år med olika män, vistelse i ömsom Paris ömsom Sverige, ett nytt barn: Alarik och ett ständigt tiggande om pengar hos mamma Stina som fortsätter att ställa upp trots att Christina vid det här laget börjar närma sig de 30 och kanske borde kunna försörja sig själv. Men det tar tid för henne att växa upp. Tid att komma på vad hon vill och kan göra.

Från Paris börjar Christina Lilliestierna få några ariklar publicerade i Göterborgs Handel och sjöfartstidning. Hon kan ha varit den första som uppmärksammar Abbé Pierre, grundaren av de fattigas självhjälpsprogram Emmaus. Hon uppmärksammas av DN:s legendariske Herbert Tingsten och flyttar tillbaka till Sverige för att jobba på DN. Det blir några år, sen Stockholms-tidningen, sen Vecko-Journalen.

Hon intervjuar Josephine Baker, Sara Lidman, Ingrid och Ingmar Bergman. Hon skriver långa uppmärksammade reportage om samernas situation och sen blir det krigsbevakning från Algeriet och Tunisien i slutet av 1950-talet och Kongokrisen i början av 1960-talet. Den bild hon ger av den svenska insatsen i Kongo är förödande.

Med Beata Arnborgs Bang-biografi färsk i minnet känner jag att jag velat ha mer av Lilliestiernas egna texter. Reportagen. Krigsskildringarna. Men Chris Forsne har inte skrivit den sortens bok, även om hon har läst allt hon kommit över, det förstår jag. Inte minst brev och dagböcker, Christina Lilliestierna var en flitig dagboksskrivare hela sitt liv.

Forsne har kunnat ösa ur källorna och det gör hon bra. Jag är övertygad om att hon fångar essensen av den kvinna, reporter och senare författare som var Christina Lilliestierna. För hon blev författare hellre än att flytta till Malmö, som dåvarande arbetsgivaren Aftonbladet ville. I stället köpte Christina tillsammans med make nummer två, oljeborraren Jean ­– ett hus i spanska Galicien. Bland barfota analfabeter som levt likadant sedan medeltiden skrev hon sina romaner och har jag tur så hittar jag någon av dem på östgötabiblioteken. Debuten "Sju år är nog" om Algeriet kanske.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!