Valåret 2014 blev unikt på flera sätt. Det var sista gången väljarna röstade till Landstinget Östergötland som några månader senare i stället blev Region Östergötland. Och för många blev det politiska resultatet en rysare. Den dåvarande regerande alliansen som bestod av Moderaterna, Kristdemokraterna, Folkpartiet (nu Liberalerna) och Centern gick bakåt när rösterna var räknade. De rödgröna Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet ökade något, liksom Sverigedemokraterna som ökade mest av alla och lyckades fördubbla sina röster.
När mandatfördelningen var klar hade de rödgröna 50 mandat tillsammans, de borgerliga 41 och SD 10. Sverigedemokraterna hade fått sin biljett in i nämnder och styrelser. Vad skulle hända nu? Till och med Moderaternas gruppledare Marie Morell hoppades att de rödgröna skulle få majoritet, för landstingets skull.
Socialdemokraterna som hade flest röster (36 procent) började febrilt diskutera med alla de övriga partierna. Att Vänsterpartiet inte skulle få fortsätta stå sida vid sida med Socialdemokraterna och Miljöpartiet var det nog ingen som trodde. Vänstern och Miljöpartiet var ju S-gruppledarens Mats Johanssons förstahandsval sade han i media dagen efter valet. Partierna hade varit en enad opposition mot alliansen och haft ett bra samarbete med flera gemensamma förslag.
Men nöden har ingen lag. För att minimera SD:s position vände S blicken mot det borgerliga blocket. Och när allt var klart puttades V ut i kylan. Resultatet blev en koalition bestående av S, MP, FP och C. Därmed nåddes till slut en majoritet med 56 mandat.
Därefter följde en mandatperiod med SD-ledamöter som uteblev från en majoritet av nämndmöten men som inkasserade sina arvoden under tiden. En intern strid i SD gjorde att flera ledamöter valde att kalla sig partilösa i stället trots att de satt på SD:s stolar i nämnderna. Irritationen var påtaglig bland de andra ledamöterna.
Ett besviket Vänsterparti tog sats inför det första nya regionfullmäktige genom att skicka in en skottsalva med motioner, de flesta som tidigare hade fått stöd av S och MP, däribland en som handlade om att återta Motala Lasarett i offentlig regi vilket ännu inte har skett. Under de fyra senaste åren har en rad vårdval genomförts, bland annat inom vuxenpsykiatrin. I år går Socialdemokraterna på riksnivå till val på att stoppa privatiseringarna i vården och det blir intressant att följa utvecklingen i den östgötska sjukvården.
Under de fyra åren har regionen jobbat aktivt för att få bort inhyrda läkare och sjuksköterskor och locka medarbetare att jobba i regionen. Siffror från juni 2018 visar att antalet anställda ökat från 11 922 år 2014 till 13 151 år 2018. Samtidigt är vårdköerna längre än någonsin, inte minst inom cancer- och ögonvården. Rekordmånga vårdplatser är stängda i brist på framför allt sjuksköterskor. Akutmottagningar överfylls av patienter och det verkar vara primärvården som ska lösa alla de andra knutarna. Där finns en del att göra. I maj klarade endast 7 av 33 vårdcentraler i Region Östergötlands regi målet att patienter ska få sitt garanterade besök inom en vecka.
På Vrinnevisjukhuset och Universitetssjukhuset har stora ombyggnationer gjorts och vad prislappen för dessa blir återstår att se.
Den som regerar i höst får ett ädelt uppdrag att stoppa den blödande ekonomin i sjukvården där underskotten pekar stadigt nedåt där flera sjukvårdsenheter sedan flera år har svårt att hålla sin vårdgaranti.