Hon är på sätt och vis urtypen av mångas föreställningar kring ett familjehem: En stor familj med gott om plats i ett stort hus på landet. Men att hennes familj skulle spegla hur ett familjehem i Sverige ser ut idag stämmer inte alls.
– Det är en vanlig missuppfattning, men familjehem ser väldigt olika ut. Man kan bo vart som helst, vara ensamstående eller leva i en samkönad relation. Eller som vi, bo på landet. Det finns inget facit för hur familjen ska se ut, men gemensamt för alla familjehem är att det finns ett genuint intresse för att göra det här, säger hon.
Året var 2004 när Eva och hennes familj tog emot sin första familjehemsplacering. Förutom Eva och hennes man bodde vid den här tiden redan sju barn i hemmet. Två av dem är makarnas gemensamma, medan de andra är ifrån tidigare äktenskap.
– Det var inte helt självklart, eftersom vi hade så många barn, men de hade blivit äldre och vissa var på väg hemifrån.
Sedan dess har många barn flyttat in och ut från huset. Hur många det är kan hon inte säga på rak arm, men det är många barn som varit i behov av en annan uppväxtmiljö för en kortare eller längre tid.
Minns du alla?
– Självklart gör jag det, absolut!
Under de 18 år som Eva ägnat åt att hjälpa utsatta barn har hon samlat på sig mängder av erfarenheter, som hon nu får plocka fram och använda som verktyg för att stötta andra familjehem. Sedan förra året leder hon nämligen ett projekt för familjehemsrekrytering i Västerviks kommun.
– Utifrån mina egna erfarenheter tror jag att det här är väldigt viktigt. Det är en möjlighet att träffa andra som är i samma situation och utbyta erfarenheter, säger hon.
Projektet är ett initiativ av Västerviks kommun och kommer att bli tillfällen att finna gemenskap och utöka sitt nätverk. Ett slags komplement utöver den kontakten som familjehem har med sina familjehemssekreterare.
HÄR kan du skicka in din intresseanmälan
Erika, som varit familjehem tillsammans med sin man sedan 2015, ser fram emot att delta.
– Det är en jättebra möjlighet att träffa de som är i en liknande situation och en chans att utbyta erfarenheter. Det ger så mycket. Man förstår inte riktigt hur det är att vara familjehem förrän man är i det. Vissa saker är enklare att prata om med andra som är i samma sits. Man känner att man inte är ensammast i världen, säger hon.
Och det är just det här som är tanken med projektet, berättar Eva. Att möjliggöra för fler familjehem att knyta kontakt med varandra, skapa nätverk för hjälp och avlastning och förhoppningsvis underlätta i en vardag som kan vara tuff.
– Det kan vara tufft ibland, men det är det värt. När jag ser tillbaka på de här åren så skulle jag aldrig vilja göra något annorlunda. Jag önskar att jag kunde hjälpa hela världen, men jag får vara glad för de jag har hjälpt så här långt, säger hon.