Att vara familjehem har varit en värdefull upplevelse för Maria Nilsson, som nu arbetar som enhetssamordnare på enheten för Rekrytering och matchning på Social- och omsorgsförvaltningen i Linköpings Kommun.
– Jag och min familj har varit familjehem under några år, dels till ett uppdrag som pågick i ungefär två år och därefter tog vi också emot ensamkommande pojkar under året 2015. Dessa upplevelser har varit ganska olika, men båda har varit mycket positiva.
Erfarenheten av att både ha varit familjehem och att nu arbeta som enhetssamordnare har gett Maria en omfattande helhetsbild av hela processen och upplevelsen.
– Uppfattningen från allmänheten om att familjen i fråga måste vara någon typ av ”överfamilj” för att kunna bli familjehem är en missuppfattning. Vi har behov av helt vanliga familjer – med allt vad det innebär. Vi vill att de barn som placeras ska få vara en del av en helt vanlig familj, säger Maria.
När ett barn eller en ungdom tas emot i ett familjehem gäller det att familjen är medveten om att saker och ting kan hända under tidens gång. Placeringen kan till exempel avslutas tidigare än man trott, eller pågå längre. Det gäller också att vara förberedd på att barnet som placeras har behov, vissa mer än andra, menar Maria.
– Vi i kommunen arbetar alltid för att kunna stötta upp i de moment som är svåra, för det är såklart svårt att navigera i hur man tar hand om någon annans barn. Men man kommer väldigt långt på att ta emot den hjälp som vi erbjuder och genom att använda sunt förnuft, säger hon.
På enheten Rekrytering och matchning finns stor kompetens och erfarenhet. De som arbetar med familjehemmen är utbildade socionomer med olika erfarenheter och kunskap från deras tidigare arbetsliv som kommer till gagn i deras nuvarande yrkesroll. Vissa har till exempel arbetat inom psykiatrin och andra har arbetat med behandling inom råd och stöd.
– Vi har också en konsulent som vi sätter in där det behövs lite extra stöd och hjälp. Den sociala jouren finns även till efter kontorstid och arbetar dygnet runt. Dit kan man ringa om ett barn avviker, säger Maria.
För uppdrag som familjehem får man en ekonomisk ersättning. Ersättningen delas upp i två delar, ett arvode som kan ses som en lön och en omkostnadsersättning som ska täcka de extra kostnader som uppstår när familjen utökas.
– Hur stort arvode som betalas ut beror på hur omfattande barnets behov är. Vi utgår från de riktlinjer som SKR (Sveriges Kommuner och Regioner) har tagit fram.
Hur går man då till väga om man är nyfiken på att engagera sig och göra en insats? Maria menar att det är bäst att kontakta deras Frivilligcentrum så de kan berätta mer. Frivilligcentrum är en del av enheten som arbetar med att informera om kommunens frivilliga uppdrag och tar emot intresseanmälningar. Varje uppdrag föregås av en utredning och bedömning kring lämplighet, därefter görs en matchning utifrån barnets behov och vad familjen kan stötta upp med. De arbetar mycket med risk och skyddsfaktorer.
– Vi är glada och tacksamma för alla som vill göra en insats. Skulle det vara så att man inte vill ta ett uppdrag som familjehem så kan man ta ett uppdrag som kontaktfamilj eller kontaktperson. Kontaktfamilj innebär att man tar emot ett barn en eller två helger i månaden för att göra roliga saker tillsammans. Barnet får en meningsfull fritid och chansen att skapa nya, trygga relationer. Kontaktperson innebär att man gör något betydelsefullt tillsammans med någon under några tillfällen i månaden.
Hon fortsätter:
– Just nu har vi ett behov av kontaktfamiljer utan djur. Vi har flera barn på kö som har pälsdjursallergi.
Frivilligcentrum erbjuder även informationsträffar om man vill ta reda på ännu mer om de olika uppdragen. Det behövs alltid fler stabila vuxna som har tid och utrymme för barn, ungdomar och vuxna i dessa uppdrag.
– En fråga vi ofta får är ifall åldern hos de som vill bli familjehem spelar någon roll. Svaret på det är att så länge familjen har de resurser, förmågan och den tid som krävs så är det inget hinder. Det viktigaste är alltid att matcha barnet med rätt familj.