Det har snart gått tre år sedan det blev klart att Vicktoria skulle få ta hand om en familjemedlem. Dagen då tillvaron skakades om i grunden minns hon mycket väl.
– Det kom som en jättechock. Det fanns inget annat att göra än att öppna dörren, säger hon.
När allt rasade fick den då 7-åriga pojken preliminärt flytta in hos Vicktoria. Snart var Socialtjänsten där för att utreda pojkens framtid.
– De kom in här och tittade runt massor. Jag kände mig väldigt granskad. Men det var nog bara så jag upplevde det då, det kan jag förstå nu i efterhand, säger hon.
Vicktoria fick ganska snart förfrågan om hon kunde tänka sig att bli familjehem till pojken och ställdes då inför ett beslut som hon aldrig trodde att hon skulle behöva ta.
– Jag har alltid trott att familjehem är något för lite mer välbärgade familjer. Jag är en ensamstående sjukpensionär med ADHD och har två hemmaboende barn med flera diagnoser. Jag trodde inte att någon som jag kunde bli familjehem.
Hon minns tillbaka på en kaotisk tid, men kände direkt att svaret på frågan var ristat i sten.
– Det var en chock, men jag tvekade aldrig. Just då kände jag bara: ”Jag släpper honom inte!”, och kände en fruktansvärd oro över hur allt skulle sluta.
För att få bli familjehem behöver man först genomgå en utredning. Den består i huvudsak av inhämtande av registerutdrag, intervjuer, hembesök och samtal med referenser.
– Jag trodde inte att de skulle tycka att jag var lämplig baserat på den föreställningen jag hade om hur familjehem ser ut, så jag blev paff när det gick igenom. Jag minns när utredningar var klar. Då grät jag. Allt släppte. Han är pusselbiten som saknades i vår familj, säger Vicktoria med darrande röst.
Mikael Fasth är familjehemssekreterare på Västerviks kommun och arbetar med att rekrytera, utreda, stödja och utbilda familjehem, kontaktpersoner och kontaktfamiljer. Han berättar att behovet av familjehem är relativt konstant och att det finns vissa saker man bör tänka igenom om man går i tankarna på att välkomna ett barn i sitt hem.
–Det man bör tänka på är att det måste kännas som att det finns tid och energi över i tillvaron. Barn och ungdomar som placeras i familjehem har ofta livserfarenheter som innebär att de periodvis kan må dåligt och ha beteendeproblematik. Ett familjehem måste ha möjlighet att härbärgera detta och arbeta långsiktigt för en förändring, säger han.
HÄR kan du skicka in din intresseanmälan
I Vicktorias fall har åtagandet inneburit många påfrestningar och periodvis en berg- och dalbana av känslor, men idag har de fått en fin balans i familjen.
– Jag ångrar inte det här en sekund, jag skulle absolut kunna tänka mig att göra den här resan igen. Allt har inte varit guld och gröna skogar, det får man räkna med. Det enda man kan göra är att ge det tid. Vår första tid bestod av lek, skratt och gråt för att sedan glida in i en slags vardag. Med rutiner har han växt från att vara utåtagerande till att bli mer harmonisk. Att se hur han utvecklas betyder jättemycket. Han har blivit sig själv och fått möjlighet att blomma ut här.
Vad säger du till dem som själva funderar på att bli familjehem?
– Tveka inte! Familjen behöver inte se ut på ett särskilt sätt för att passa som familjehem. Så länge man har kärlek att ge till ett barn så kommer man att bli ett bra familjehem. Och var inte rädd för utredningen. Det tror jag att många är, men den är inte så farligt som man tror, säger hon.