– Nej, jag vill inte röra mig bland de icke stilfulla, förklarar han med glimten i ögat.
Anders har lovat att vara hemma vid villan i Sörby i Örebro klockan 11.30, den onsdagsförmiddag vi bestämt träff. Exakt i tid rullar han in på garageuppfarten.
Elegant, i svart jacka, smårutig skjorta, jeans och gult bälte. En före detta proffscyklist vet hur man för sig på en hoj vare sig det är tävling eller bara ren transport mellan arbetet och hemmet.
Han bjuder in i huset. På ett bord i hallen står en spretig cykel i miniformat som ser ut att vara tillverkad av något återvunnet – aluminiumburkar kanske?
Var intresset och rent av kärleken ligger går inte att ta miste på. Anders föddes in i sporten av sin pappa, fyrfaldige svenske mästaren och OS-cyklisten Owe Adamson. Själv har han fört traditionen vidare till sonen Stefan som var proffs 2001-2006 och dubbel svensk mästare.
Numera cyklar Anders mest för att det är skönt. Ett par, tre gånger i veckan, fyra-fem mil åt gången. Själva tävlandet är han färdig med. Han var proffs på heltid mellan 1977 och 1987 och beslöt redan från början att tävla tills han var mätt, sedan skulle det vara bra. 1982 var han proffs i Italien och kom fyra på en av etapperna i Giro d´Italia. Det är ett resultat som hade gett stora rubriker idag.
– Det hade det gjort då också om det inte hade varit annandag pingst just dagen efter. Då var det helgdag och därför kom ingen tidning. Otur, säger han.
Var i ligger kärleken till sporten?
– Cykling är jobbigt, det vet alla, men framför allt är det en väldigt, väldigt vacker sport.
Därmed kommer vi till själva kärnan i vårt möte.
Stilen. Modet. Uppförandet. De oskrivna lagarna som skiljer de riktiga proffsen från dem som gärna vill hänga med i toppsvängen men som ofta faller på detaljerna.
Anders är stilpolisernas överhuvud. Experternas expert, som kommentatorskollegan Roberto Vacchi, kallar honom.
Han skulle aldrig delta i Vätternrundan. Att han inte vill röra sig bland de icke stilfulla är visserligen sant, men samtidigt sagt med humor och mycket värme.
En flaxande regnjacka eller ett par för långt uppdragna strumpor kan nämligen få det att vända sig i magen på Adamson. Ordet tubsocka kan han nästan inte ta i sin mun.
Han skrattar.
– Det finns ingen annan slitidrott som är så stilfull som proffscykling, säger han. Men märk att cyklingen var först och att andra har tagit efter. Numera kör skidåkare i tighta kläder till exempel. Ledaren i ett lopp har gul nummerlapp och coola, praktiska solglasögon. Och de kallar ett av loppen för tour de ski. Allt kommer från cykelsporten.
Anders har bjudit in sin gode vän Tomas Jennebo till vårt möte. Tomas gillar cykling och ställer upp som mannekäng för dagen. Medan han svidar om från jeans till moderiktiga cykelkläder punktar Anders upp det som är viktigast att tänka på för den som inte vill trampa i klaveret:
1) Tajta kläder. Det spelar ingen roll hur kroppsformen ser ut, kläderna ska alltid sitta åt.
2) Byxorna ska matcha överdelen. Svarta byxor går till allt, det är dessutom praktiskt eftersom cyklister blir smutsiga när det regnar. Cykelbyxorna ska sluta på drygt mitten av låret. Strumporna ska vara vita och ha rätt längd. Tubsockor eller ”finstrumpor” går helt bort, liksom stödstrumpor och fotbollsstrumpor och andra dumheter.
3) Grundtipset är att ha svart eller vit hjälm, då är risken liten att det blir fel. Skalmarna på glasögonen ska sitta utanpå hjälmbanden. Det är visserligen oerhört opraktiskt, behöver du ta av hjälmen så är risken att glasögonen åker med. Det går heller inte att ta på hjälmen när glasögonen sitter på näsan. Men det är bättre att du tar med en kompis som kan assistera än att du frångår regeln.
4) Raka benen. Oavsett om du är kille eller tjej. Det finns ingen annan funktion än att det är snyggt.
– Ingen cykeltävling värd namnet har någonsin vunnits av en cyklist med orakade ben, säger Anders.
5) Bejaka 90-10-regeln. Den innebär att så fort du kliver av cykeln så håller du dig till 90 procent av tiden på cykelns finsida, det vill säga på vänstra sidan. Blir du fotograferad så se till att kedjan ligger på översta drevet.
– Skulle du av någon outgrundlig anledning hamna på fel sida av cykeln så se för allt i världen till att du inte går emot kedjan och får en så kallad pb-rand på vaden, varnar Anders.
Pb är en benämning på pojkar i 11-12-årsåldern. (Den åldersgruppen kallades tidigare för pojkar b). De må förlåtas en oljerand på benet, men ingen annan. Eller som Anders uttrycker det:
– Har du en kedjedrevsrand på vaden så har du bevisat att du är en riktig nybörjare.
6) Slutligen – ha alltid vit linda på styret. Det är snyggast. Aldrig större vattenflaskor än 50 cl. Och pilla för allt i världen bort hatten som sitter på ventilen på däcket. Den är inget annat än ful.
Tomas Jennebo återvänder i regelrätt utstyrsel. Lagom med reklam på bröstet, ränder i tröjan som återkommer i byxorna. Exakt längd på strumporna. Vid en närmare titt syns en snirklig text på kragen och längst ner på cykelbyxorna. ”Approved by Anders Adamson”. Skönt, godkänd alltså.
Hjälmen är ett kapitel i sig. Ett fult inslag i den för övrigt vackra bilden som Anders har fått förhålla sig till så gott han kan.
– På min tid hade vi inte alltid hjälm. Idag fattar man ju bättre. Men, understryker han, hjälmen är inte till för att användas i snabbköpsbutiken. Därför har jag infört 68-centimeters regeln. Så fort cyklisten rör sig mer än 68 centimeter från cykeln så ska hjälmen av.
Varför den siffran?
– För att man ska komma ihåg det.
Handen på hjärtat, vad är det värsta du kan tänka dig?
– Orangefärgade benvärmare och neongul regnjacka som fladdrar i fartvinden. Eller när cyklisterna ser ut som bandyspelare med tröjor som är helt nerlusade av små reklamlappar som sitter hipp som happ, ditsydda av någon materialare eller nåt.
Han nästan ryser.
Något sådant lär han inte få se i Tour de France. Det börjar den 5 juli och då är Anders på plats i kommentatorsbåset tillsammans med Vacchi.
Är det kul?
– Absolut. Och snyggt!