Till vardags är Maria Moraes (MP) kommunalråd i Linköping. I dagsläget är hon föräldraledig – en fråga som visat sig förvånansvärt omstridd – och i tisdags skrev hon en debattartikel i Expressen om föräldraansvar.
Länge har politiker bråkat om hur staten ska hindra ungdomar från att välja kriminella livsstilar. Förskolplikt ska se till att fyraåringar inte vill bli yrkesmördare tio år senare. Och lärare ska inte bara undervisa, utan fånga upp stökiga elever som langar knark. Med fler föreningslokaler, fotbollsplaner och ”fritidscheckar” ska det offentliga locka barnen bort från gangsterglamour.
Tidöpartiernas uppfriskande insikt är att det största ansvaret för barnens uppfostran inte vilar hos statsmakten, utan hos föräldrarna.
Det gillar Moraes inte alls. Kravet på föräldraansvar gör henne rentav ”illamående”. Under sin barndom i Ryd var hon nämligen själv kriminell, och hennes mamma stod handfallen inför en våldsam dotter som stal pengar hemifrån och begick väpnade rån på stan. Först när Moraes låstes in på SiS-hem i 14-årsåldern kunde tillvaron sakta styras upp.
Därför anser hon att samhället inte bör rikta sina krav mot föräldrarna. Hennes mamma kunde ju inte göra något åt hennes brottslighet.
Berättelsen är gripande, men själva argumentet rasar som ett korthus.
Det stämmer naturligtvis att utegångsförbud inte biter på en tonårig våldsverkare som tydligt valt en brottslig bana. I dag ser vi hur mordlystna 13-åringar anmäler intresse på Snapchat i hopp om att få skjuta oskyldiga främlingar för några hundra tusen kronor. Sådan ondska är bortom vad föräldrar kan förväntas fixa. Haveriet är redan ett faktum.
Föräldraansvaret kickar in vid födseln. Barn lär bli mindre brottsbenägna om de ser sina föräldrar föregå med gott exempel, gå till jobbet och försörja sig hederligt. Om barnen får föräldrahjälp att be om ursäkt när de gjort något dumt får de öva på konsekvenstänk.
Föräldrar ska läsa godnattsagor, gå på föräldramöten och delta aktivt vid utvecklingssamtal. Och inte slå sina barn. Om de själva inte kan hjälpa till med läxorna måste de på andra sätt se till att barnen hänger med i plugget. Redan när barnen är små bör de få lära sig passa tider, gå på aktiviteter efter skolan och somna i tid.
Barn- och ungdomspsykiatri, skolsköterskor och socialtjänst finns där som ett sista skyddsnät, men föräldrarna måste dra det tunga lasset. Att sätta barn till världen innebär ansvar.
Om ungdomarna trots fin familjefostran väljer brottsliga liv behövs hårdhandskar. Då måste polis och domstol låsa in dem tills de mognat ordentligt. De som sysslat med skjut- och sprängvåld kan behöva låsas in väldigt länge – även unga tonåringar.
Och där har MP inte hängt med. Tillsammans med V har Moraes parti under lång tid värnat barnrättsperspektivet, alltså mer stöd och mindre straff. Det bygger på samma naiva idealism som partiets vidöppna migrationspolitik.
Moraes förstår naturligtvis att en enskild barndomsberättelse inte är något bra argument i sakfrågan. Den stökiga skolgången ska ju ha berott på att hon är ”särskilt begåvad”. Så varför svingar hon sin story i Sveriges näst största tidning?
Hon ser onekligen ut att försiktigt kratta manegen inför nästa val. Siktar hon på riksdagens finrum? Med Martin Marmgren och Maria Moraes skulle MP få ett rättspolitiskt radarpar av rang.
Men det lär inte räcka med en skallrakad, kampsportande polis och en ungdomsbrottsling för att tvätta bort partiets saft- och bullstämpel. MP har nog bränt sitt förtroende inom brott och straff.
Och inget av det här har något med miljön att göra.