I lördags valdes Jeremy Corbyn till ny ledare i brittiska Labour. Det är ett olyckligt val för den europeiska socialdemokratins framtid. I Grekland har vänstermannen Alexis Tsipras redan hunnit ställa till med stora problem.
Hans parti Syriza har för all del en mycket knapp ledning i opinionsmätningarna inför det nyval som framkallats av sammanbrottet i Tsipras första regering. Frågan är bara om partiet verkligen är "hans", och om de verkligen skulle ha någon nytta av regeringsmakten den här gången. Deras förra valseger hälsades med betydande entusiasm av vänstern över hela Europa, precis som budskapet om att både Greklands regering och folk sade nej till fortsatta nedskärningar. Nu, åtta månader senare, är nedskärningarna till större delen genomförda, regeringen fallen och partiet inne i en öppen splittringsprocess.
Ur ett perspektiv är det naturligtvis inget konstigt med att det gick som det gick i Grekland. Varje politiker som lyckas skaffa sig en majoritet för en orealistisk politisk agenda – där samhället snabbt ska målas om i grälla nejfärger – kommer tämligen snabbt att bita i gräset. Jeremy Corbyns brittiska öde är därför redan klart. Hans position är så pass långt ute i de udda vänstertassemarkerna att Storbritannien knappast vore ett västland längre om Corbyn fick igenom ens hälften av sin agenda.
Ställd inför de ekonomiska och politiska realiteterna spelar det ingen roll vilken entusiasm du har lyckats uppamma eller vilken vind i seglen som politikern har i opinionen. På sista raden handlar politik alltid om att få saker och ting gjorda på de samhällsområden som medborgarna lägger störst vikt vid.
I mina ögon är det just detta som i grunden skiljer den europeiska socialdemokratin från kontinentens vänsterpartier. Och det är just detta pragmatiska och handlingskraftiga som har gjort socialdemokraterna till en politisk kraft att räkna med. Sossar har alltid förmått släppa visionerna om det helt rättvisa samhället med blicken, för att göra livet så anständigt som möjligt för så många som möjligt.
En socialdemokrati i högform är lite grovt sagt ungefär lika upphetsande som att sitta och titta på hur målarfärg torkar. Att vänsteraktivister fullproppade med stenåldersideologier och politisk oerfarenhet hellre dras till sådana som Corbyn och Tsipras är vare sig förvånande eller oroande för svenska sossar. Utan bara precis som det ska.