Ett par veckor inpå det nya året är det bara att konstatera att politikens 2016 har rivstartat på ett sällan skådat sätt. Händelser som kombinerar egenskaperna folkliga och åsiktsfluffiga har blivit stora hos allmänhet och politiker. Unga män som i stora grupper begått sexuella övergrepp mot kvinnor i Köln, Kalmar och Stockholm har skapat stor upprördhet och stora rubriker. Inte minst därför att polisen både hade besvär med att ingripa och med att säga som det var om de misstänkta gärningsmännens etnicitet.
Sen dunkade Aftonbladet till med en granskning av fackförbundet Kommunal som slutade i ett offentligt praktgräl mellan utrikesminister Margot Wallström och fackförbundsordföranden Annelie Nordström.
När det nya året knallar på så hoppas i vart fall jag på att andra delar av politiken kommer att ta upp kampen om utrymmet och uppmärksamheten.
Det finns flera anledningar att hysa viss optimism i det avseendet. De bostadspolitiska förhandlingarna i riksdagen som inleds snart kommer säkerligen att landa i ett antal vettiga reformer som kan bäras fram av en stabil mittenmajoritet i riksdagen.
De energipolitiska överläggningarna under ledning av energiminister Ibrahim Baylan väntas även de komma med förankrade reformförslag som Sverige inte bara kan leva med utan också överleva på. Välståndet och sysselsättningen kan inte ens antydningsvis sättas i pant för att tillfredsställa kärnkraftsavvecklingslobbyn.
Som minoritetsregeringen Löfven redan hunnit visa under sin bräckliga färd framåt så är det just genom blocköverskridande förhandlingar och överenskommelser som Sverige sakta puttas framåt. Detta är absolut alls inget oävet sätt att styra ett land; givet att det finns driv och kraft i regeringsledningen och förhandlingsvilja hos oppositionen.
Förhandlingslösningarna om det militära försvaret, om invandringspolitiken, om decemberöverenskommelsen (vila i frid!) och det gemensamma utredandet av nya ekonomiskpolitiska regelverk är tydliga och nutida exempel på förhandlingspolitiken som numera styr Sverige.
Ytterligare en och annan skandal och något mera identitetspolitiskt utbrott lär också krydda vårt nya år. Men och som sagt så hoppas jag på att 2106 framförallt blir den riktiga politikens år.