Finanspolitikens sundhet har en avgörande betydelse för möjligheterna att bedriva övrig politik. Vilket finansminister Magdalena Andersson illustrerade mycket väl när hon medverkade i Ekots Lördagsintervju för en vecka sedan. Magdalena Andersson har något visst. Hon får mina tvivel att vackla och för mig att tänka tankar som att det här kanske inte är så jäkla tokigt i alla fall.
Magdalena Andersson har agerat lite i bakgrunden under de senaste månaderna. Andra statsråd har fått ta de dagliga stötarna i de heta invandrings- och terrorismdebatterna som dominerat i medierna. Av Lördagsintervjun i Ekot framgick dock tydligt att de dramatiskt höga invandringstalen och det uppskruvade säkerhetsläget har direkt bäring på finansdepartementets politik.
"Vi kommer att låna och att spara och vi kommer att försämra de offentliga finanserna," sa Magdalena Andersson. Programledaren Monica Saarinen och finansministern ägnade en hel del replikväxlingar åt frågan om detta samtidigt innebär slutet för Magdalena Anderssons princip om att varje ny reform ska finansieras "krona-för-krona"? Och om att kritiker av denna princip – till exempel LO – nu visar sig få rätt i frågan om att staten ska låna upp pengar för att investera i nya jobb?
Finansministern påminde om att LO "under flera år" har krävt en större upplåning.
"Hade vi följt LO:s råd tidigare så hade vi nu suttit i en situation där vi tvingats till stora besparingar för att klara av situationen", sa Magdalena Andersson. Bra sagt. Det gäller att beta av underskott och att hålla i pengarna när möjlighet ges. Förr eller senare kommer lägen – som nu – då det inte finns så mycket annat att göra än att låna för att kommunerna och Migrationsverket inte ska krascha.
En bärande del i finansministerns argument för att det är rätt att låna nu är att de kostnadsdrivande problemen är "tillfälliga". Ska det argumentet hålla i verkligheten så krävs verkligen att invandringen sjunker "radikalt"; för att använda Magdalena Andersson ordval i radion. Det tillfälliga tillfället kommer annars snart att bli mycket utdraget i tid.