I dagarna firar Stefan Löfven ettårsdagen som statsminister. Snart närmar sig fyraårsdagen som partiledare. Denne man som vad jag förstår aldrig i hela sitt – vid den tiden – 55-åriga liv hade tänkt tanken att bli partiledare och än mindre statsminister; plötsligt var han där!
Jag är en varm anhängare av Stefan Löfven. Hans politiska sinnelag, hans livserfarenheter, hans ordning-och-reda-moral, hans snällhet och hans förmåga att nöta på i sitt nya liv är djupt tilltalande. Och än viktigare är att just sådana egenskaper är viktiga ingredienser i stora och samlande ledares genuppsättningar.
Stefan Löfvens problem är därför inte främst Stefan Löfven. Stefan Löfvens problem är hans taskiga regeringssits. Det han kastades in i som Sveriges mest riksdags- och kanslihusoerfarna statsminister på evigheter är det besvärligaste inrikespolitiska läge som någon i hans position har haft att hantera på evigheter.
Han leder en tanig minoritetsregering med ett ännu maktblygt och i långa stycken udda miljöparti som begränsar hans möjligheter att bedriva riktig politik på vissa tunga områden. Invandringsfrågan är det mest heta och akuta exemplet på detta. Regeringen är handlingsförlamad i frågan om att i dagens kaosläge fatta beslut som minskar antalet asylsökande och antalet människor som befinner sig olagligt i Sverige. Miljöpartiet har vad jag förstår ställt kabinettsfråga på detta. Stefan Löfven har under sin korta statsministerkarriär redan upplevt en djup regeringskris och redan varit snubblande nära att utlysa ett historiskt extraval. Det är fullt begripligt att han inte vill kasta sig ut i det där igen. Stefan Löfven får heller inte någon assistans från de fyra borgerliga partierna. De tycks hellre sitta med armarna i kors och hoppas att umgänget med miljö- och vänsterpartierna ska få Socialdemokraterna att steka sig ovalbara i vänsteristret.
En mer underliggande och strukturell konflikt är givetvis S och MP:s skilda syn på tillväxt och utveckling.
Med tanke på de unikt svåra förutsättningarna är det en bedrift av Löfven att inte bara sitta kvar utan att även ha fått en hel del gjort som till exempel uppgörelsen om Försvarsmakten. Löfven vinner nog i längden. Får Löfven chansen under några år så tror jag rätt så bestämt att han kan yxa till bra majoriteter i tunga nutidsfrågor