Sverigedemokraterna fortsätter att tugga i sig små bitar av Socialdemokraterna och Moderaterna. Det är inga dramatiska rörelser mellan partierna som redovisas i Novus opinionsundersökning i Ekot i helgen. Sedan juni i år är i stort sett det enda som sker att SD ökar med dryga två procentenheter medan S och M tillsammans tappar ungefär lika mycket.
Den här utvecklingen av partisympatierna har blivit så vanlig och hemtam att det knappt är någon som ens höjer på ögonbrynen längre.
Visst kan man tycka att det som Per T Ohlsson skriver i sin Söndagskrönika i Sydsvenskan ”borde vara omöjligt att i en demokratisk och liberal gemenskap inkludera ett parti med rötterna i nynazism och vit makt-rörelsen."
Om vi med "inkludera i en liberal gemenskap" menar regeringssamverkan mellan några av de borgerliga partierna och SD så håller jag en sådan utveckling för omöjlig i vart fall på medellång sikt. Om vi däremot talar om riksdagen som den "liberala gemenskapen" så har det "omöjliga" redan hänt. Det tredje största partiet kommer steg för steg att oundvikligen skaffa sig fler och fler poster och större inflytande i riksdagens utskott och kammare. Övriga partier kommer att påverkas; så är det bara.
Per T Ohlsson oroas något över risken för en överdriven "borgerlig glidning" åt det Sverigedemokratiska hållet. Samtidigt ger Ohlsson inte mycket för "vänstern" som "mest serverar moralkakor och fasciststämplar dem som på respektabla grunder kritiserar uppenbara brister i integrationspolitiken, till exempel när det gäller arbetsmarknaden eller det överbelastade och dysfunktionella mottagningssystemet."
S och M agerar sannolikt med is i magen. De vet att för varje registrerad ökning i opinionsundersökningar och i riksdagsval så kommer SD allt närmare sin första rejäla kris då de i undersökningar och val börjar tappa väljare och stöd. Den ekluten väntar alla som växer. Ska jag tro de opinionsexperter jag talar med så ligger emellertid en sådan vändning sannolikt en bra tid framåt i tiden.
Experterna tycks vara mer eller mindre eniga om att frågan nu gäller när – inte om – SD blir riksdagens största parti. Då, om inte förr så ställs det nya läget på sin spets. Ska den parlamentariska demokratin fungera i ett sådant läge så krävs nya former av samarbeten och allianser. Det här vet varje politiker som gör någorlunda skäl för arvodet. Jag rekommenderar starkt de båda partiernas tänkare att börja bädda för dessa nya former i svensk politik.